Jag vet inte hur ni resonerar, men jag slutade att avge nyårslöfte den gången jag lovade att sluta röka för femtielfte gången i ordningen och bröt löftet för... femtielfte gången. Det var nog när jag var någonstans runt 20 årsåldern tror jag. Med andra ord är det rätt länge sen jag avlade ett nyårslöfte.
I år ska jag inte heller avge ett nyårslöfte, däremot har jag bestämt mig för att nu får det vara nog med tröstätande och negativa tankar runt mitt utseende. Jag ska äta mindre onyttigt och försöka avhålla mig från läsk och så ska jag ta långprmenader på minst en timme 4-5 dagar i veckan beroende på väder. Och det enda väder som får hålla mig borta är snöstorm, eller skyfall. Detta för Räkans skull som sitter försvarslös i barnvagnen. Men förhoppningsvis kommer dessa väderförhållanden inte att hålla i sig så länge om de kommer. Det brukar de inte göra. Är det för kallt så Räkans kinder riskerar att ta skada går jag nog inte heller ut. Jag vill ju inte att hon ska få problem med huden redan nu..
En annan anledning att ordna till kroppshyddan igen är ju att gubben min fyller 40 år nu 2010, å då vill man ju att han ska få hålla i nåt snyggt paket, o inte en degklump. U know what I mean... ;)
Men som sagt, det är INTE ett nyårslöfte utan jag har bara bestämt mig att efter dessa helger är det god tid att börja tänka om. Handen på hjärtat: Hur många är det som klarat av att infria sitt nyårslöfte? Hehe, det kanske ni alla har, men jag känner mig själv och det där med karraktär, det är inte min grej helt enkelt. Och det är det som gör det så förbaskat svårt...
Kram
tisdag 29 december 2009
måndag 28 december 2009
Vanor
Nu har julen passerat för i år igen och nyåret är i antågande.. Detta år har gått vansinnigt fort, men det var inte det jag skulle skriva om idag. Dagens rubrik är vanor:
Hur sjutton kan någon få för sig att vanan sjukdom runt julafton skulle vara en bra idé? Ja, inte tycker jag att det är en bra idé, men likförbannat så förföljer den vanan just mig! Varför?
Det började för åtta år sen, eller i alla fall är det de senaste åtta åren jag har koll på.. För åtta år sen var min Liten bara 9 månader gammal när han skulle fira sin första jul. Men det var tydligen inte tillräckligt spännande med bara jul och presenter så han fick ett rejält astmaanfall och vi fick åka till sjukhuset för att bli inlagda ett par dygn under övervakning och andningshjälp varannan timme dygnet runt. Efter ett par dygn blev hans mamma - jag - magsjuk å det grönjävligaste jag varit med om. Dessutom var jag rätt slutkörd efter vakandet så vi blev förflyttade till smittskyddsavdelningen.. ett dygn efter det fick vi sen åka hem, dagen före julafton! Hur fräsch var man vid det julbordet?!
Året efter tyckte min son fortfarande att det inte var tillräckligt spännande med bara jul... Så han drar på sig en lunginflammation och typ 41 graders feber. In till sjukan igen för att spendera hela dagen där med undersökningar osv, men vi fick till slut åka hem igen med medicinering och riktlinjer eftersom det var... dagen innan julafton!
Året efter det var jag magsjuk igen, och jag behöver väl inte beskriva det mer detaljerat än så, förutom att julbordet inte var någon höjdare igen...
Året efter det firade vi julen hemma hos min syster och jag spenderade den julen på hennes soffa. Jag var dyngförkyld och hade feber o var supersänkt. Sov mest, men lyckades hålla mig halvvaken vid julklappsutdelningen. Jag vill minnas att det var något speciellt med öppnandet det året för någon, men jag minns inte vad det var. Hmm?!
Året efter det var sonen sjuk igen, men bara lite lätt vanlig förkylning, som sedan hans mor smittades av. Och det året var det nog värst efter julen faktiskt. Jag var förkyld 3 ggr och magsjuk en gång under januari och februari! Fast värst var det nog ändå för min son som fick vinterkräksjukan 4 ggr under samma period!!! Jag tyckte så synd om honom då. Han sa vid sista tillfället helt utmattat hängande över min arm: "Mamma, ska jag ALDRIG sluta kräkas?" Plutten, vad det värkte i mitt hjärta då.
Året efter var lite av en repris, men bara för mig. Flera förkylningar runt nyåret och de två första månaderna. Detta år blev jag faktiskt kallad på utredning på jobbet, men det var mer pga att det ska vara så efter ett visst antal frånvarotillfällen. Vi visste ju vad det berodde på och det var inga konstigheter med det.
Nu i år var det dags igen och vi hade dessutom bjudit in en god vän som är nyopererad - stor operation - så han skulle slippa ligga hemma ensam på jul. Men vad händer?! Jo, jag drar på mig en förkylning igen lagom fredagen innan jul som håller i sig ända fram till julafton. Dessutom drar min lilla Räka på sig en streptokock som måste behandlas med penicillin, 2 dagar innan jul!! Så vår stackars gode vän får likförbannat fira jul hemma ensam. Usch och fy för mig och mina vanor!
Nästa år SKA jag vara frisk och även mina små! Så det så!
Kram
Hur sjutton kan någon få för sig att vanan sjukdom runt julafton skulle vara en bra idé? Ja, inte tycker jag att det är en bra idé, men likförbannat så förföljer den vanan just mig! Varför?
Det började för åtta år sen, eller i alla fall är det de senaste åtta åren jag har koll på.. För åtta år sen var min Liten bara 9 månader gammal när han skulle fira sin första jul. Men det var tydligen inte tillräckligt spännande med bara jul och presenter så han fick ett rejält astmaanfall och vi fick åka till sjukhuset för att bli inlagda ett par dygn under övervakning och andningshjälp varannan timme dygnet runt. Efter ett par dygn blev hans mamma - jag - magsjuk å det grönjävligaste jag varit med om. Dessutom var jag rätt slutkörd efter vakandet så vi blev förflyttade till smittskyddsavdelningen.. ett dygn efter det fick vi sen åka hem, dagen före julafton! Hur fräsch var man vid det julbordet?!
Året efter tyckte min son fortfarande att det inte var tillräckligt spännande med bara jul... Så han drar på sig en lunginflammation och typ 41 graders feber. In till sjukan igen för att spendera hela dagen där med undersökningar osv, men vi fick till slut åka hem igen med medicinering och riktlinjer eftersom det var... dagen innan julafton!
Året efter det var jag magsjuk igen, och jag behöver väl inte beskriva det mer detaljerat än så, förutom att julbordet inte var någon höjdare igen...
Året efter det firade vi julen hemma hos min syster och jag spenderade den julen på hennes soffa. Jag var dyngförkyld och hade feber o var supersänkt. Sov mest, men lyckades hålla mig halvvaken vid julklappsutdelningen. Jag vill minnas att det var något speciellt med öppnandet det året för någon, men jag minns inte vad det var. Hmm?!
Året efter det var sonen sjuk igen, men bara lite lätt vanlig förkylning, som sedan hans mor smittades av. Och det året var det nog värst efter julen faktiskt. Jag var förkyld 3 ggr och magsjuk en gång under januari och februari! Fast värst var det nog ändå för min son som fick vinterkräksjukan 4 ggr under samma period!!! Jag tyckte så synd om honom då. Han sa vid sista tillfället helt utmattat hängande över min arm: "Mamma, ska jag ALDRIG sluta kräkas?" Plutten, vad det värkte i mitt hjärta då.
Året efter var lite av en repris, men bara för mig. Flera förkylningar runt nyåret och de två första månaderna. Detta år blev jag faktiskt kallad på utredning på jobbet, men det var mer pga att det ska vara så efter ett visst antal frånvarotillfällen. Vi visste ju vad det berodde på och det var inga konstigheter med det.
Nu i år var det dags igen och vi hade dessutom bjudit in en god vän som är nyopererad - stor operation - så han skulle slippa ligga hemma ensam på jul. Men vad händer?! Jo, jag drar på mig en förkylning igen lagom fredagen innan jul som håller i sig ända fram till julafton. Dessutom drar min lilla Räka på sig en streptokock som måste behandlas med penicillin, 2 dagar innan jul!! Så vår stackars gode vän får likförbannat fira jul hemma ensam. Usch och fy för mig och mina vanor!
Nästa år SKA jag vara frisk och även mina små! Så det så!
Kram
fredag 18 december 2009
Snart jul
Nu närmar sig julen med stormsteg, och äntligen börjar stämningen infinna sig också. Tack och lov för att snön kom, även om det var i mesta laget att skotta utanför dörren. Fast å andra sidan är det andras vardag, så jag ska inte klaga. Det var lite jobbigt bara eftersom jag inte var helt frisk när jag fick lov att skotta. Men det går över :)
Men som sagt, snart jul. Detta innebär att det snart är ett år sen jag träffade min syster och hennes familj för sista gången. Hur känns det då? Jo, jag har blandade känslor för detta. Eftersom jag inte är emetionellt handikappad så sörjer jag förlusten av min syster, min vän svågern, och mina systerbarn. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse och lätt ilska över att tydligen inte vara mer värd som vän/svägerska eller moster. För tydligen har det inte varit värt besväret att försöka träffas ändå. Jag kan tänka att mamma och pappa känner likadant. Jag har försökt att kontakta de oskyldigt drabbade och föreslagit tillfällen att träffas, men när de (vuxna) barnen inte ens kan höra av sig o gratulera sin morfar på hans 60-årsdag!! Då känns det inte bra. Men jag kan inte göra så mycket mer än jag gjort och jag är benägen att ge upp.
Vad det gäller syrran så kan jag bara tragiskt nog säga att det nu med facit i hand märks vilken otrolig energi och platts hon tagit i våra liv. För när vi övriga träffas och umgås i familjen nuförtiden är det med ett sådant lugn och en harmoni som jag aldrig upplevt förut. Därför ångrar jag att inget blev sagt tidigare. Sådant slöseri med energi är närapå kriminellt! Och detta betyder inte att jag önskar att syrran försvunnit ur vårat liv tidigare, utan jag menar att om vi sagt ifrån tidigare hade vi kanske räddat hennes beteende och vi hade varit en hel och lycklig familj allihopa idag.
Men i och med att vi gjort som vi gjort och att det blev som det blev, är jag ändå glad att jag sa ifrån. För även om det är sorgligt att hon inte är med oss längre, är det ändå lugnare och skönare utan henne än att ha henne med när hon har det beteende som hon har. Jag är ledsen syrran, men denna jul går i glädjens tecken, utan dig.
Och för de övriga i din familj önskar jag en god jul och hoppas ni får det trevligt ändå. Och vill ni träffa oss, får ni ta steget. Jag tänker inte försöka mer, för det är under min värdighet. Vill ni så vill ni, annars får det vara.
God Jul
Men som sagt, snart jul. Detta innebär att det snart är ett år sen jag träffade min syster och hennes familj för sista gången. Hur känns det då? Jo, jag har blandade känslor för detta. Eftersom jag inte är emetionellt handikappad så sörjer jag förlusten av min syster, min vän svågern, och mina systerbarn. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse och lätt ilska över att tydligen inte vara mer värd som vän/svägerska eller moster. För tydligen har det inte varit värt besväret att försöka träffas ändå. Jag kan tänka att mamma och pappa känner likadant. Jag har försökt att kontakta de oskyldigt drabbade och föreslagit tillfällen att träffas, men när de (vuxna) barnen inte ens kan höra av sig o gratulera sin morfar på hans 60-årsdag!! Då känns det inte bra. Men jag kan inte göra så mycket mer än jag gjort och jag är benägen att ge upp.
Vad det gäller syrran så kan jag bara tragiskt nog säga att det nu med facit i hand märks vilken otrolig energi och platts hon tagit i våra liv. För när vi övriga träffas och umgås i familjen nuförtiden är det med ett sådant lugn och en harmoni som jag aldrig upplevt förut. Därför ångrar jag att inget blev sagt tidigare. Sådant slöseri med energi är närapå kriminellt! Och detta betyder inte att jag önskar att syrran försvunnit ur vårat liv tidigare, utan jag menar att om vi sagt ifrån tidigare hade vi kanske räddat hennes beteende och vi hade varit en hel och lycklig familj allihopa idag.
Men i och med att vi gjort som vi gjort och att det blev som det blev, är jag ändå glad att jag sa ifrån. För även om det är sorgligt att hon inte är med oss längre, är det ändå lugnare och skönare utan henne än att ha henne med när hon har det beteende som hon har. Jag är ledsen syrran, men denna jul går i glädjens tecken, utan dig.
Och för de övriga i din familj önskar jag en god jul och hoppas ni får det trevligt ändå. Och vill ni träffa oss, får ni ta steget. Jag tänker inte försöka mer, för det är under min värdighet. Vill ni så vill ni, annars får det vara.
God Jul
måndag 14 december 2009
Så roligt, men den mänskliga avundsjukan sätter in..
Idag fick jag besked om att en god vän vunnit en miljon. En miljon! Jag blev självklart riktigt och ärligt glad för dennes skull. MEN! Varför var det inte jag?! Jag vill också vinna någon gång. Det högsta belopp jag någonsin vunnit är 500 på premieobligationer som min farmor hade åt mig en gång i tiden. Annars har det bara varit max 100 på trisslott.
Visst, man ska va glad för det lilla. Jag kunde ju förlorat varje gång... Men det skulle vara så skönt att känna sig lite bekymmersfri en stund. Idag är ju inte en miljon vad det en gång var, men det är fortfarande väldigt mycket pengar. Och är det nå´t man inte har gott om som föräldraledig, så är det just pengar.
Fast åter igen: Jag är jätteglad för din skull. Du är VÄL värd de pengarna. Absolut! Och det menar jag verkligen, det hoppas jag du förstår, även om jag är lite avundsjuk också. :)
GRATTIS! Och hoppas du får mycke glädje av vinsten. Den är din, och du förtjänar den verkligen!
Kram
Visst, man ska va glad för det lilla. Jag kunde ju förlorat varje gång... Men det skulle vara så skönt att känna sig lite bekymmersfri en stund. Idag är ju inte en miljon vad det en gång var, men det är fortfarande väldigt mycket pengar. Och är det nå´t man inte har gott om som föräldraledig, så är det just pengar.
Fast åter igen: Jag är jätteglad för din skull. Du är VÄL värd de pengarna. Absolut! Och det menar jag verkligen, det hoppas jag du förstår, även om jag är lite avundsjuk också. :)
GRATTIS! Och hoppas du får mycke glädje av vinsten. Den är din, och du förtjänar den verkligen!
Kram
måndag 7 december 2009
torsdag 3 december 2009
Hur gör man?
Har funderat nu i några dagar på det här med att blogga. De flesta skriver ett kort inlägg om vad de gjort just denna dag eller liknande. Och kollar man upp vad det menas med att blogga så står det att man lägger in korta inlägg. Men då ställer jag mig den frågan: Hur gör man?
Jag har en förmåga att få mina inlägg till små noveller. I förra inlägget försökte jag hålla mig kort, men det resulterade i att jag skrev för otydligt om en sak och det blev missförstånd. Nu vet jag att det inte var ett så allvarligt missförstånd, men dock. Det kan ju faktiskt finnas någon som tog det jag skrev på väldigt stort allvar och rent av går o tycker illa om mig för det. Och det vill jag ju inte. Inte ens av någon anonym. Och det vill väl ingen.
För att återgå till missförståndet i mitt förra inlägg så skrev jag så det tolkades som att "moderna" mammor inte vill finnas för sina barn! Vilket INTE var min avsikt. Självklart vill varenda (hoppas jag) människa som skaffar barn finnas för sina barn! Det jag försökte förmedla var min känsla av att man som kvinna idag inte talar om att vilja vara en "hemmafru" - och nu menar jag inte Anna Anka typen, utan en vanlig dödlig hemmafrutyp - hoppas ni förstår vad jag menar. Att vilja vara "hemmafru" känns lite förlegat därav mitt ordval "moderna mammor". Och varför känns det förlegat med att vilja vara hemmafru? Jo, jag tror att det har å göra med att kvinnor har kämpat så hårt för att få komma in i arbetslivet på sammavillkor som männen, och nu när vi är där (nästan) så kanske det känns tabu att vilja "kliva tillbaka".
Men det här är MINA tankar, och MIN tolkning. Det är absolut inte facit eller grundat på någon forskning eller enkät eller någonting. Bara vad JAG har tänkt om ämnet. Alltså finns det inget rätt eller fel i det jag skrivit.
Dessutom vill jag förklara att jag har absolut inget emot de som Inte vill vara hemmafru. Jag vill väl inte heller vara hemmafru i den bemärkelsen. Jag tycker att det är fantastiskt att det finns de som trivs med sina jobb och längtar tillbaka när de fått barn o familj. Jag önskar att jag var en av de också, men jag tror att jag hade det lite för turbulent på min arbetsplats under en relativt lång tid precis innan jag gick hem på föräldraledighet, så jag känner en lätt ångest över att gå tillbaka med risk för att det är lika turbulent fortfarande. Och DET har jag ingen lust med. Det orkar jag inte. Inte samtidigt som jag ska vara en "god mor" och en sambo det går att leva med...
För att vara en förälder som "finns för sina barn" är en förälder som är hyffsat pigg när man umgås med familjen och är på bra humör och orkar med när det ska plåstras om och redas ut kontroverser mellan syskon osv. Och för att vara det måste man trivas med sig själv och med det man gör. Och då spelar det ingen roll om man är "hemmafru" eller en "modern mamma" - eller pappa för den delen.
Och innerst inne tror jag de flesta gärna önskar att de slapp jobba, vilket är ett nödvändigt ont, så de kunde syssla med någon hobby eller liknande. Människan är lat av naturen, det gäller bara att hitta något roligt att sysselsätta sig med för att jaga bort latmasken.
Summa sumarum av detta inlägg: Jag får leva med att jag inte kan hålla mig kort, och inte försöka dra ner på texten med risk för onödiga missförstånd bara för att minimera inläggen. Sen förstår jag också att det trotts detta kan finnas de som tar illa upp av vad jag skriver, men det får jag väl också leva med. Det är ju faktiskt så som reklamen säger (om fotboll tror jag det är va?) att det räcker med man har en åsikt, så finns det alltid någon som har en annan åsikt.. Och gillar man inte min "stil" så går det att klicka sig vidare och ignorera min blogg.
Förlåt till de som känner sig förolämpade eller liknande av mina inlägg. Jag skriver inte för att såra, utan jag skriver för att.. jaa, för att, helt enkelt.
Kram
Jag har en förmåga att få mina inlägg till små noveller. I förra inlägget försökte jag hålla mig kort, men det resulterade i att jag skrev för otydligt om en sak och det blev missförstånd. Nu vet jag att det inte var ett så allvarligt missförstånd, men dock. Det kan ju faktiskt finnas någon som tog det jag skrev på väldigt stort allvar och rent av går o tycker illa om mig för det. Och det vill jag ju inte. Inte ens av någon anonym. Och det vill väl ingen.
För att återgå till missförståndet i mitt förra inlägg så skrev jag så det tolkades som att "moderna" mammor inte vill finnas för sina barn! Vilket INTE var min avsikt. Självklart vill varenda (hoppas jag) människa som skaffar barn finnas för sina barn! Det jag försökte förmedla var min känsla av att man som kvinna idag inte talar om att vilja vara en "hemmafru" - och nu menar jag inte Anna Anka typen, utan en vanlig dödlig hemmafrutyp - hoppas ni förstår vad jag menar. Att vilja vara "hemmafru" känns lite förlegat därav mitt ordval "moderna mammor". Och varför känns det förlegat med att vilja vara hemmafru? Jo, jag tror att det har å göra med att kvinnor har kämpat så hårt för att få komma in i arbetslivet på sammavillkor som männen, och nu när vi är där (nästan) så kanske det känns tabu att vilja "kliva tillbaka".
Men det här är MINA tankar, och MIN tolkning. Det är absolut inte facit eller grundat på någon forskning eller enkät eller någonting. Bara vad JAG har tänkt om ämnet. Alltså finns det inget rätt eller fel i det jag skrivit.
Dessutom vill jag förklara att jag har absolut inget emot de som Inte vill vara hemmafru. Jag vill väl inte heller vara hemmafru i den bemärkelsen. Jag tycker att det är fantastiskt att det finns de som trivs med sina jobb och längtar tillbaka när de fått barn o familj. Jag önskar att jag var en av de också, men jag tror att jag hade det lite för turbulent på min arbetsplats under en relativt lång tid precis innan jag gick hem på föräldraledighet, så jag känner en lätt ångest över att gå tillbaka med risk för att det är lika turbulent fortfarande. Och DET har jag ingen lust med. Det orkar jag inte. Inte samtidigt som jag ska vara en "god mor" och en sambo det går att leva med...
För att vara en förälder som "finns för sina barn" är en förälder som är hyffsat pigg när man umgås med familjen och är på bra humör och orkar med när det ska plåstras om och redas ut kontroverser mellan syskon osv. Och för att vara det måste man trivas med sig själv och med det man gör. Och då spelar det ingen roll om man är "hemmafru" eller en "modern mamma" - eller pappa för den delen.
Och innerst inne tror jag de flesta gärna önskar att de slapp jobba, vilket är ett nödvändigt ont, så de kunde syssla med någon hobby eller liknande. Människan är lat av naturen, det gäller bara att hitta något roligt att sysselsätta sig med för att jaga bort latmasken.
Summa sumarum av detta inlägg: Jag får leva med att jag inte kan hålla mig kort, och inte försöka dra ner på texten med risk för onödiga missförstånd bara för att minimera inläggen. Sen förstår jag också att det trotts detta kan finnas de som tar illa upp av vad jag skriver, men det får jag väl också leva med. Det är ju faktiskt så som reklamen säger (om fotboll tror jag det är va?) att det räcker med man har en åsikt, så finns det alltid någon som har en annan åsikt.. Och gillar man inte min "stil" så går det att klicka sig vidare och ignorera min blogg.
Förlåt till de som känner sig förolämpade eller liknande av mina inlägg. Jag skriver inte för att såra, utan jag skriver för att.. jaa, för att, helt enkelt.
Kram
tisdag 24 november 2009
WOW!
Inatt har jag fått sova en hel natt!!!! Du underbara lilla Räka har sovit från kl 00:30 ca till 07:40 ca. Oki, du har hostat till o väckt mamma några gånger, men du har inte vaknat till själv o velat komma upp och ha tutte. Och DET tycker mamma om! Nu får vi bara hoppas att detta är ett tecken på att förändringens tid är i antågande. Fast jag törs inte hoppas för mycket, med tanke på hur många bakslag jag/vi haft med maten.
Apropå maten så kan jag meddela att nu äter hon ordentligt varje dag, men hon tycker inte om fiskrätter, så de hoppar vi över. Men nu blir det alltså mat mitt på dagen och på kvällen runt 18. Där emellan blir det lite gröt eller fruktpuréer varvat med tutte. Hon är fortfarande i väldigt stort behov av att ligga i mammas famn o ammas. Och så länge hon bara börjar äta ordentligt, vilket hon börjat, så går det bra för min del att ha denna våran stund ett tag till. Det är ju faktiskt en väldigt mysig aktivitet.
Förutom att Räkan nu äter ordentligt och har sovit en hel natt, så har hon börjat o stå för sig själv riktigt stadigt o länge. Hon leker ståendes utan stöd med saker i händerna och stortrivs med att vara upprätt. Och när hon sätter sig gör hon det oftast långsamt och kontrollerat. Hon sitter ibland på huk o leker för att resa sig upp igen också. Dessutom tog hon sina första två kliv helt själv igår! Tyvärr var det dock med pappa hon gjorde detta... Typiskt för en mamma som är hemma typ hela dagarna med sitt lilla barn o "tränar" o så när hon äntligen kommer iväg på något annat, då passar ungen på att göra det som mamma så gärna vill se! Nåja, det var väl kul för pappa i alla fall.
Mamma kan inte vara annat än stolt över sin lilla tjej som växer och utvecklas. Synd bara att tiden går så himla fort. Jag önskar sååå att jag kan vara hemma länge, länge med barnen. Det är den bästa tiden i mitt liv. Och jag stortrivs med att vara hemma med Räkan och att finnas på platts o ta emot Liten när han slutar sin skoldag. Finns det någon som kan tipsa om hur jag ska bära mig åt för att kunna vara hemma längre? Jag är tvärtemot alla "moderna" mammor. Jag vill inte göra karriär o jobba en massa. Jag vill finnas för min familj. Det var därför jag skaffade familj. Men idag är detta så oerhört mycke svårare än att göra karriär. Allt på grund av pengar! Bläää!
Jag hinner inte njuta!
Apropå maten så kan jag meddela att nu äter hon ordentligt varje dag, men hon tycker inte om fiskrätter, så de hoppar vi över. Men nu blir det alltså mat mitt på dagen och på kvällen runt 18. Där emellan blir det lite gröt eller fruktpuréer varvat med tutte. Hon är fortfarande i väldigt stort behov av att ligga i mammas famn o ammas. Och så länge hon bara börjar äta ordentligt, vilket hon börjat, så går det bra för min del att ha denna våran stund ett tag till. Det är ju faktiskt en väldigt mysig aktivitet.
Förutom att Räkan nu äter ordentligt och har sovit en hel natt, så har hon börjat o stå för sig själv riktigt stadigt o länge. Hon leker ståendes utan stöd med saker i händerna och stortrivs med att vara upprätt. Och när hon sätter sig gör hon det oftast långsamt och kontrollerat. Hon sitter ibland på huk o leker för att resa sig upp igen också. Dessutom tog hon sina första två kliv helt själv igår! Tyvärr var det dock med pappa hon gjorde detta... Typiskt för en mamma som är hemma typ hela dagarna med sitt lilla barn o "tränar" o så när hon äntligen kommer iväg på något annat, då passar ungen på att göra det som mamma så gärna vill se! Nåja, det var väl kul för pappa i alla fall.
Mamma kan inte vara annat än stolt över sin lilla tjej som växer och utvecklas. Synd bara att tiden går så himla fort. Jag önskar sååå att jag kan vara hemma länge, länge med barnen. Det är den bästa tiden i mitt liv. Och jag stortrivs med att vara hemma med Räkan och att finnas på platts o ta emot Liten när han slutar sin skoldag. Finns det någon som kan tipsa om hur jag ska bära mig åt för att kunna vara hemma längre? Jag är tvärtemot alla "moderna" mammor. Jag vill inte göra karriär o jobba en massa. Jag vill finnas för min familj. Det var därför jag skaffade familj. Men idag är detta så oerhört mycke svårare än att göra karriär. Allt på grund av pengar! Bläää!
Jag hinner inte njuta!
torsdag 12 november 2009
Mammagrupp på besök
Idag var mammagruppen på kyrkis på förmiddagen så våra små skulle få leka och sjunga lite. Efter kyrkisstunden följde gruppen med hem till mig idag för att bli bjudna på en sopplunch. Och jag tror banne mig att soppan gick hem! Det var den allra första soppa jag gjort någonsin! Kan ni förstå, 35 år och aldrig gjort en soppa förut?! Hahaha
Först vill jag bara säga att vår mammagrupp är en helt underbar samling goa människor. Vi trivs jättebra med varandra och har högt i tak gällande samtalsämnen. Och det som dessutom är så bra är att alla får komma till tals. Alla får ett lyssnande öra och en klapp på axeln om det behövs. Att fälla en tår om det är motigt är helt ok, likaså att gnälla lite över någon i ens omgivning om det inte känns helt bra just då. Detta utan att oroa sig för att någon ska gotta sig åt bekymren eller föra de vidare för sitt eget nöjes skull. Och att glädjas åt varandras glädjeämnen är en självklarhet. Leendena i våra ansikten är äkta och varma. Vi är en trygg grupp och jag är glad för att jag fått lära känna dessa underbara, jätteduktiga, snälla, stöttande och kramgoa tjejer. Papporna är av någon anledning lite mer anonyma än så länge, kan bero på att de jobbar... :/
För det andra: receptet är min mammas och jag gör som hon gjorde för mig, talar om vilka ingredienser jag använt. Sen får ni använda fantasin och er egen erfarenhet för mängderna, för jag använde för mycket av det mesta. Det räckte ju till 7 hungriga mammor gott och väl, jag tror alla tog om åtminstone en gång. Roligt! Tack snälla mamma för den goda soppan! Puss o kram <3
Soppa: Bryn lök och vitlök i en större kastrull, inte så den blir brun dock. Krydda med paprikapulver, svartpeppar och curry. Häll på vatten och släng i fiskbuljong. Medans detta står o puttrar river du morot och potatis i önskad mängd - potatisen hjälper till att binda och "fylla" soppan. Häll sedan i det rivna i kastrullen och låt puttra i ca en kvart. När kvarten gått har du i tärnad lax i lagom mängd och även räkor eller kräftstjärtar om du vill det. Puttra vidare i ca 5 min och häll på grädde. Smaka av under tiden för att få din önskade smak. Jag strödde i en nypa socker då sötman framhäver en del smaker och så skvätte jag i några droppar citron. Det sistnämda på gubbens inrådan, han är ju den som "kan mat" i vårt hushåll.
Lycka till och smaklig måltid.
Ps. Självklart använde jag Tupperwares kniv för tärnande av lax, "lökhackaren" Quick chef till löken och deras vitlökspress. Detta för att testa produkterna så jag kan rekommendera de ärligt. Och det kan jag! Quick chef: super, vitlökspress: bästa jag testat, Kniven: bra skärpa för att vara fabriksvässad och jätteskön balans och skönt grepp. Ds.
Kram alla
Först vill jag bara säga att vår mammagrupp är en helt underbar samling goa människor. Vi trivs jättebra med varandra och har högt i tak gällande samtalsämnen. Och det som dessutom är så bra är att alla får komma till tals. Alla får ett lyssnande öra och en klapp på axeln om det behövs. Att fälla en tår om det är motigt är helt ok, likaså att gnälla lite över någon i ens omgivning om det inte känns helt bra just då. Detta utan att oroa sig för att någon ska gotta sig åt bekymren eller föra de vidare för sitt eget nöjes skull. Och att glädjas åt varandras glädjeämnen är en självklarhet. Leendena i våra ansikten är äkta och varma. Vi är en trygg grupp och jag är glad för att jag fått lära känna dessa underbara, jätteduktiga, snälla, stöttande och kramgoa tjejer. Papporna är av någon anledning lite mer anonyma än så länge, kan bero på att de jobbar... :/
För det andra: receptet är min mammas och jag gör som hon gjorde för mig, talar om vilka ingredienser jag använt. Sen får ni använda fantasin och er egen erfarenhet för mängderna, för jag använde för mycket av det mesta. Det räckte ju till 7 hungriga mammor gott och väl, jag tror alla tog om åtminstone en gång. Roligt! Tack snälla mamma för den goda soppan! Puss o kram <3
Soppa: Bryn lök och vitlök i en större kastrull, inte så den blir brun dock. Krydda med paprikapulver, svartpeppar och curry. Häll på vatten och släng i fiskbuljong. Medans detta står o puttrar river du morot och potatis i önskad mängd - potatisen hjälper till att binda och "fylla" soppan. Häll sedan i det rivna i kastrullen och låt puttra i ca en kvart. När kvarten gått har du i tärnad lax i lagom mängd och även räkor eller kräftstjärtar om du vill det. Puttra vidare i ca 5 min och häll på grädde. Smaka av under tiden för att få din önskade smak. Jag strödde i en nypa socker då sötman framhäver en del smaker och så skvätte jag i några droppar citron. Det sistnämda på gubbens inrådan, han är ju den som "kan mat" i vårt hushåll.
Lycka till och smaklig måltid.
Ps. Självklart använde jag Tupperwares kniv för tärnande av lax, "lökhackaren" Quick chef till löken och deras vitlökspress. Detta för att testa produkterna så jag kan rekommendera de ärligt. Och det kan jag! Quick chef: super, vitlökspress: bästa jag testat, Kniven: bra skärpa för att vara fabriksvässad och jätteskön balans och skönt grepp. Ds.
Kram alla
måndag 9 november 2009
Det gick!
Nu har jag "kört" min första egna Tupperwaredemo, och jag överlevde. Fast jag var smart och började hos min mamma där man alltid känner sig trygg <3 Förtjänsten blev helt ok och nu hoppas jag bara på att det ska fortsätta i samma goda anda. Behöver dock få in en bokning i v.49 och en i v.50 också, eller två.. Så klarar jag mitt mål.
Annars händer det inte så mycket i mitt liv just nu. Går på mammagruppsträffar så lilla Räkan får leka lite och stimulerar mitt sociala behov en aning.
Men jo! Jag höll på att glömma. Räkan har ätit mat två dagar i rad nu, utan att spotta, grimasera eller allmänt protestera! Hon såg faktiskt ut att tycka om det, för hon gapade stort och log emellanåt. Jag känner en viss glädje i detta och håller tummarna för att det betyder att hon nu är redo att börja äta ordentligt. Nästa steg är att börja "avtutta" henne och hoppas på lite längre sovintervall.
Det skulle vara så skönt att få sova längre än 2-3 timmar i sträck! Jag är så trött på mornarna så ni anar inte. Har ingen som hellst ork i kroppen, armar o ben känns som blytyngder och ögonen är så torra så det dammar när jag blinkar. Jag är helt desorienterad på nätterna och vaknar ibland i ren panik och tror att jag somnat på Räkan. Som tur är har det inte hänt än, men det är så läskigt, värre än den värsta mardröm jag nånsin haft innan jag kännt efter att det är tomt bredvid mig.
Det är tur att Räkan är ett sådant glatt, härligt och helt underbart barn i övrigt. Vore det inte för hennes otroliga leende i ansiktet när hon väcker mig på morgonen så skulle jag inte ta mig ur sängen alls. Men hon är så lycklig när jag kravlar mig upp så hon sprudlar i hela kroppen. Man kan inte annat än älska denna lilla underbara unge, trotts sömnbristen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Sova får jag göra tids nog, antingen i en enrummare med lock och källarvärme, eller i en burk... Har inte bestämt mig än, så det får allt dröja ett tag till. Hehe
Men nu ska jag krypa ner i bingen o svepa in mig i täcket och krama kudden hårt och drömma fort.. ;)
Kram
Annars händer det inte så mycket i mitt liv just nu. Går på mammagruppsträffar så lilla Räkan får leka lite och stimulerar mitt sociala behov en aning.
Men jo! Jag höll på att glömma. Räkan har ätit mat två dagar i rad nu, utan att spotta, grimasera eller allmänt protestera! Hon såg faktiskt ut att tycka om det, för hon gapade stort och log emellanåt. Jag känner en viss glädje i detta och håller tummarna för att det betyder att hon nu är redo att börja äta ordentligt. Nästa steg är att börja "avtutta" henne och hoppas på lite längre sovintervall.
Det skulle vara så skönt att få sova längre än 2-3 timmar i sträck! Jag är så trött på mornarna så ni anar inte. Har ingen som hellst ork i kroppen, armar o ben känns som blytyngder och ögonen är så torra så det dammar när jag blinkar. Jag är helt desorienterad på nätterna och vaknar ibland i ren panik och tror att jag somnat på Räkan. Som tur är har det inte hänt än, men det är så läskigt, värre än den värsta mardröm jag nånsin haft innan jag kännt efter att det är tomt bredvid mig.
Det är tur att Räkan är ett sådant glatt, härligt och helt underbart barn i övrigt. Vore det inte för hennes otroliga leende i ansiktet när hon väcker mig på morgonen så skulle jag inte ta mig ur sängen alls. Men hon är så lycklig när jag kravlar mig upp så hon sprudlar i hela kroppen. Man kan inte annat än älska denna lilla underbara unge, trotts sömnbristen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Sova får jag göra tids nog, antingen i en enrummare med lock och källarvärme, eller i en burk... Har inte bestämt mig än, så det får allt dröja ett tag till. Hehe
Men nu ska jag krypa ner i bingen o svepa in mig i täcket och krama kudden hårt och drömma fort.. ;)
Kram
tisdag 3 november 2009
Höst
Jag skulle vilja påstå att hösten verkligen är här och att vintern nästan känns vara i antågande. Dels ligger det i luften som någon kändis sjöng en gång i tiden, men jag tycker det känns i vänskapskretsen också. För flera år sen när jag satt o hängde med byns olika bikers vid en viss korvmoj brukade vi skoja på våren att nu ploppar folket upp från sina iden. Och med en viss logik betyder det att de försvinner på hösten för att krypa in i sina iden. Med bikers känns det ganska naturligt då man inte lämpligtvis kör sin hoj på vintern. Men måste alla krypa in i sina egna stugor?
Visst är det mysigt under denna årstid att mysa in sig i en filt med lite levande ljus runt om osv, men kan det inte också vara skönt att just denna tid ta vara på värmen hos vännerna och sitta i varandras kök eller sköna soffor även här kanske med lite tända ljus och något gott tilltugg. Tilltugget behöver inte ens vara onyttigt. Sitter just nu o tittar på "Efter tio" med Malou och de talar om nyttiga mellanmål och "vanliga" mål för att hålla vikten i schack.
Varför inte göra som de gjorde på mammas "tid"? Sorry mamma, du är inte så gammal egentligen, men det känns som att det är ett förlegat fenomen redan nu det här med syjuntor. Men man kan väl modernisera dessa syjuntor till tex hälsojuntor eller dylikt? Skulle någon haka på, istället för att gå på de lite mer - antar jag bara - anonyma viktväktarmötena? Man träffas ett gäng för att testa lite olika nyttiga recept, och så kan man diskutera olika ämnen beroende på vad gruppen är intresserad av, vad vet jag?
Eller är det bara jag som är så mycket mer social än alla andra? Eller är det så att alla andra är så sociala och strukturerade i sin tillvaro att de träffas mer planenligt och att jag missar alla träffar för att jag inte gillar att planera? Det kanske inte ens är så. Jag kanske inte är rolig att umgås med helt enkelt. Fast skulle det vara så får jag hoppas att jag har så pass ärliga vänner att de kunnat ge mig den kritiken så jag fått chansen att ändra mitt beteende, så det troligaste är väl bara att folk helt enkelt har sitt och behöver krypa in i sina kojor en stund, och att jag känner ett större behov av att umgås i denna kyligare tid.
Har ni någon minut över - eller det får nog bli flera, då jag har förmågan att hänga en stund när jag väl kommer ut - så får ni gärna höra av er. Nu ska jag lyssna på Malou´s gäst som ska tala om för mig hur jag ska bli av med mitt sockerbehov ;)
Kram
Visst är det mysigt under denna årstid att mysa in sig i en filt med lite levande ljus runt om osv, men kan det inte också vara skönt att just denna tid ta vara på värmen hos vännerna och sitta i varandras kök eller sköna soffor även här kanske med lite tända ljus och något gott tilltugg. Tilltugget behöver inte ens vara onyttigt. Sitter just nu o tittar på "Efter tio" med Malou och de talar om nyttiga mellanmål och "vanliga" mål för att hålla vikten i schack.
Varför inte göra som de gjorde på mammas "tid"? Sorry mamma, du är inte så gammal egentligen, men det känns som att det är ett förlegat fenomen redan nu det här med syjuntor. Men man kan väl modernisera dessa syjuntor till tex hälsojuntor eller dylikt? Skulle någon haka på, istället för att gå på de lite mer - antar jag bara - anonyma viktväktarmötena? Man träffas ett gäng för att testa lite olika nyttiga recept, och så kan man diskutera olika ämnen beroende på vad gruppen är intresserad av, vad vet jag?
Eller är det bara jag som är så mycket mer social än alla andra? Eller är det så att alla andra är så sociala och strukturerade i sin tillvaro att de träffas mer planenligt och att jag missar alla träffar för att jag inte gillar att planera? Det kanske inte ens är så. Jag kanske inte är rolig att umgås med helt enkelt. Fast skulle det vara så får jag hoppas att jag har så pass ärliga vänner att de kunnat ge mig den kritiken så jag fått chansen att ändra mitt beteende, så det troligaste är väl bara att folk helt enkelt har sitt och behöver krypa in i sina kojor en stund, och att jag känner ett större behov av att umgås i denna kyligare tid.
Har ni någon minut över - eller det får nog bli flera, då jag har förmågan att hänga en stund när jag väl kommer ut - så får ni gärna höra av er. Nu ska jag lyssna på Malou´s gäst som ska tala om för mig hur jag ska bli av med mitt sockerbehov ;)
Kram
torsdag 29 oktober 2009
Min Pappa
Idag fyller min pappa 60 år. Grattis!
Jag är en av de lyckliga i världen som fått en sådan fantastisk person till far. Han är den som alltid ställer upp, för vem det igentligen må gälla. En sann medmänniska så som man ska vara. En bättre pappa tror jag inte det är möjligt att få. Med ett lugn och en trygg hand har han ledsagat mig och mina syskon fram i livet, utan att tränga sig på eller försöka spegla sina drömmar i oss barn. Han har uppmuntrat våra egna drömmar och stöttat oss att tro på oss själva. Han har låtit oss begå våra misstag, men funnits där och stöttat när det gått knas.
Idag är han dessutom morfar/farfar och våra barn kunde inte fått en bättre morfar/farfar heller. Det är hela tiden tricks och bus när han är med. Och på ett otroligt sätt som jag ännu inte lyckats klura ut hur han gör, får han både oss barn och våra barn att förstå när det är allvar utan att på minsta sätt höja rösten, det bara finns där i hans blick och kroppspråk.
Jag minns första gången det kom fram till pappa att jag rökte. (Den ovanan sysslar jag inte med längre dock). Det var mamma som först fick mig att berätta för henne och jag trodde att hon berättade det för pappa sen. Ack vad fel jag hade. Så i min enfald gick jag ut på trappen vid ett senare tillfälle och rökte. Då ser jag plötsligt min far genom fönstret i dörren. Han säger ingenting, öppnar inte ens dörren. Han bara tittar på mig med besvikelse i ögonen, skakar lite lätt på huvudet och går därifrån. Jag har ALDRIG skämts så otroligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Och detta gjorde att under alla år som jag rökte så hade jag inga problem att göra det inför någon, förutom min far. I så stor utsträckning som möjligt höll jag mig från att röka inför honom, för jag skämdes så otroligt. Men han har aldrig "moralpredikat" för mig som så många människor gör, utan han lät mig även här ta mitt eget beslut.
Samtidigt har jag ett annat minne där jag och mamma hade ett gräl en gång i tiden, jag tror jag var 17 år. Under detta gräl sa jag - om jag får säga det själv - några ganska kloka ord, jag behöver inte berätta varken vad eller vad det handlade om. Men kontentan är att när jag sagt detta gick jag ut på trappen o satte mig för att lugna ner mig och efter en liten stund kommer pappa ut. Han ställer sig bakom mig och säger bara helt kort: "Jag tror du har blivit vuxen". Och så går han in igen för att lämna mig ifred. Den gången fick han mig att känna en stolthet som jag aldrig heller upplevt förut, och jag lever på den känslan än idag.
Sådan är han, vår far. Med sådan enkelhet "talar" han om för oss om vi gjort något bra eller dåligt och däremellan är han den underbaraste och mest humoristiska människa jag känner och han skänker oss sådan glädje av att han finns och är vår.
Jag, och jag vet att min bror känner likadant, är stolt över att vara hans barn. Jag känner mig priviligierad över att ha fått växa upp i hans hem och med hans kärleksfulla omsorg. Jag önskar att mina barn ska känna samma för mig en dag som jag gör för honom, men jag vet inte om det ens är möjligt. Jag älskar min pappa över allt annat och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom kvar i våra liv i måååånga år till. Och mamma: Jag älskar dig lika mycket, men på ett annat sätt, det hoppas jag att du vet. Jag behöver er båda i mitt liv både då, nu och långt in i framtiden. Ni kompletterar varandra precis så som man ska. Utan er hade jag inte kommit så här långt.
Jag hoppas din dag blir så fantastisk som du förtjänar.
Jag älskar dig pappa. Grattis på födelsedagen.
Puss och kram
Jag är en av de lyckliga i världen som fått en sådan fantastisk person till far. Han är den som alltid ställer upp, för vem det igentligen må gälla. En sann medmänniska så som man ska vara. En bättre pappa tror jag inte det är möjligt att få. Med ett lugn och en trygg hand har han ledsagat mig och mina syskon fram i livet, utan att tränga sig på eller försöka spegla sina drömmar i oss barn. Han har uppmuntrat våra egna drömmar och stöttat oss att tro på oss själva. Han har låtit oss begå våra misstag, men funnits där och stöttat när det gått knas.
Idag är han dessutom morfar/farfar och våra barn kunde inte fått en bättre morfar/farfar heller. Det är hela tiden tricks och bus när han är med. Och på ett otroligt sätt som jag ännu inte lyckats klura ut hur han gör, får han både oss barn och våra barn att förstå när det är allvar utan att på minsta sätt höja rösten, det bara finns där i hans blick och kroppspråk.
Jag minns första gången det kom fram till pappa att jag rökte. (Den ovanan sysslar jag inte med längre dock). Det var mamma som först fick mig att berätta för henne och jag trodde att hon berättade det för pappa sen. Ack vad fel jag hade. Så i min enfald gick jag ut på trappen vid ett senare tillfälle och rökte. Då ser jag plötsligt min far genom fönstret i dörren. Han säger ingenting, öppnar inte ens dörren. Han bara tittar på mig med besvikelse i ögonen, skakar lite lätt på huvudet och går därifrån. Jag har ALDRIG skämts så otroligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Och detta gjorde att under alla år som jag rökte så hade jag inga problem att göra det inför någon, förutom min far. I så stor utsträckning som möjligt höll jag mig från att röka inför honom, för jag skämdes så otroligt. Men han har aldrig "moralpredikat" för mig som så många människor gör, utan han lät mig även här ta mitt eget beslut.
Samtidigt har jag ett annat minne där jag och mamma hade ett gräl en gång i tiden, jag tror jag var 17 år. Under detta gräl sa jag - om jag får säga det själv - några ganska kloka ord, jag behöver inte berätta varken vad eller vad det handlade om. Men kontentan är att när jag sagt detta gick jag ut på trappen o satte mig för att lugna ner mig och efter en liten stund kommer pappa ut. Han ställer sig bakom mig och säger bara helt kort: "Jag tror du har blivit vuxen". Och så går han in igen för att lämna mig ifred. Den gången fick han mig att känna en stolthet som jag aldrig heller upplevt förut, och jag lever på den känslan än idag.
Sådan är han, vår far. Med sådan enkelhet "talar" han om för oss om vi gjort något bra eller dåligt och däremellan är han den underbaraste och mest humoristiska människa jag känner och han skänker oss sådan glädje av att han finns och är vår.
Jag, och jag vet att min bror känner likadant, är stolt över att vara hans barn. Jag känner mig priviligierad över att ha fått växa upp i hans hem och med hans kärleksfulla omsorg. Jag önskar att mina barn ska känna samma för mig en dag som jag gör för honom, men jag vet inte om det ens är möjligt. Jag älskar min pappa över allt annat och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom kvar i våra liv i måååånga år till. Och mamma: Jag älskar dig lika mycket, men på ett annat sätt, det hoppas jag att du vet. Jag behöver er båda i mitt liv både då, nu och långt in i framtiden. Ni kompletterar varandra precis så som man ska. Utan er hade jag inte kommit så här långt.
Jag hoppas din dag blir så fantastisk som du förtjänar.
Jag älskar dig pappa. Grattis på födelsedagen.
Puss och kram
lördag 24 oktober 2009
Datorer!!
Grr, i förrgår slockna min dator. Helt plötsligt slutade den att svara, och sen när jag stängde av den - norsk recet - så fick jag inte igång den! Provade flera gånger, men den var död. Den fick stå över natten för att svalna, men inte det heller hjälpte. Så till slut, efter lite övertalning, tog gubben ner sin dator från vinden och nu är den igång. Tjoho!
Vad löjlig man känner sig när man inser att en sak betyder så mycket för en. Min dator är mitt kontaktnät mot omvärlden. Och så helt plötsligt försvinner mitt verktyg! Gubben insinuerade att jag är beroende, men så långt vill jag inte sträcka det. Fast visst är det en slags befrielse nu när jag är igång igen :)
För ett halvår sen skulle jag inte brytt mig hälften så mycket som jag gör nu. Det senaste halvåret har jag dock hunnit starta upp min profil på Facebook, jag har startat 2 bloggar och följer flera. Dessutom använder jag datorn till så mycket mer idag än förut. Har man dator på jobbet kan man ju sitta en stund och fixa en del där, men är man bara hemma blir det bara hemdatorn som får sig denna dust och då blir det lite känsligare om den brakar.
Samtidigt får man inte glömma att för ytterligare några år sen hade man inte ens dessa bekymmer över huvud taget! Som de här roliga mailen som snurrar med jämna mellanrum som talar om för en att har man fyllt trettio borde man vara död på grund av allt farligt man gjort utan att våra föräldrar hade insikt nog att hindra oss från att cykla utan hjälm tex. Men i de mailen står det ju också att datorer och mobiltelefoner osv var något som INTE fanns i var mans hem. Och ändå klarade vi oss?! Otroligt!
Nåja. Två dygn senare och en nygammal dator inkopplad har gjort mig glad igen. Även om den "nya" datorn har krävt en del uppdateringar osv. Dessvärre ligger ju alla bilder osv i den gamla datorn eller på skiva hos mina föräldrar flera mil härifrån, så det kan dröja lite med bilduppdatering på sina håll eller åtminstonde blir det ett litet glapp. Men det får de berörda leva med. Glad är jag ändå att jag hann göra den där backupen i tid - grevens tid! Haha.
Kram
Vad löjlig man känner sig när man inser att en sak betyder så mycket för en. Min dator är mitt kontaktnät mot omvärlden. Och så helt plötsligt försvinner mitt verktyg! Gubben insinuerade att jag är beroende, men så långt vill jag inte sträcka det. Fast visst är det en slags befrielse nu när jag är igång igen :)
För ett halvår sen skulle jag inte brytt mig hälften så mycket som jag gör nu. Det senaste halvåret har jag dock hunnit starta upp min profil på Facebook, jag har startat 2 bloggar och följer flera. Dessutom använder jag datorn till så mycket mer idag än förut. Har man dator på jobbet kan man ju sitta en stund och fixa en del där, men är man bara hemma blir det bara hemdatorn som får sig denna dust och då blir det lite känsligare om den brakar.
Samtidigt får man inte glömma att för ytterligare några år sen hade man inte ens dessa bekymmer över huvud taget! Som de här roliga mailen som snurrar med jämna mellanrum som talar om för en att har man fyllt trettio borde man vara död på grund av allt farligt man gjort utan att våra föräldrar hade insikt nog att hindra oss från att cykla utan hjälm tex. Men i de mailen står det ju också att datorer och mobiltelefoner osv var något som INTE fanns i var mans hem. Och ändå klarade vi oss?! Otroligt!
Nåja. Två dygn senare och en nygammal dator inkopplad har gjort mig glad igen. Även om den "nya" datorn har krävt en del uppdateringar osv. Dessvärre ligger ju alla bilder osv i den gamla datorn eller på skiva hos mina föräldrar flera mil härifrån, så det kan dröja lite med bilduppdatering på sina håll eller åtminstonde blir det ett litet glapp. Men det får de berörda leva med. Glad är jag ändå att jag hann göra den där backupen i tid - grevens tid! Haha.
Kram
onsdag 21 oktober 2009
Jaha?!
Hur kommer det sig att så många människor, i alla fall de jag känner, är så himla duktiga? De är snygga, fräscha och har koll på det mesta. De älskar att träna och formligen sprudlar när de talar om det. De är starka karaktärer hela bunten. Och så har vi mig...
Hur stämmer jag in i denna bild? Jag formligen avskyr att träna, och så ser jag ju ut därefter också. Fläsket börjar hänga o celluliterna brer ut sig. Gäddhänget börjar ta riktigt bra form och håret sitter i en sliten toffs. Jag vet ju vad felet är med mitt utseende, men hur får man den där längtan till träning? Jag tycker verkligen inte det är kul. Det ända jag skulle kunna ha glädje med är dans, men var f-n hittar man det i denna stad?? Det är möjligt att det finns någon form, men det ska ju vara rätt sort. Kinkig som få är jag!
Men faktum kvarstår: JAG MÅSTE RÖRA PÅ MIG! Jag har inte råd att köpa nya kläder, för att inte tala om skor. Jag har 2 par gympadojjor som jag får på mig, hur kul är det när jag har flera par snygga stövlar, stövletter och lågskor osv? Förut brukade jag säga att "jag har inget att sätta på mig" fast garderoben innehöll relativt mycket kläder. Idag kan jag tänka "så mycket fina kläder jag har, snyft". Jag får inte på mig någonting. Jag gick omkring i mina omklippta mammabyxor i ca 6 månader innan jag kapitulerade och köpte ett par nya byxor, sen gick de sönder o jag blev tvungen att köpa ett par nya igen och jag har verkligen inte råd eftersom jag snålar på mammadagar.
Och då kommer vi fram till att jag nu ska börja extraknäcka genom att köra tupperwaredemonstrationer. Asg! Det trodde jag aldrig att jag skulle, inte för att jag inte törs tala inför folk. Nä, jag är snarare av den konstiga typen som gillar att stå inför en grupp o snacka, bara jag vet vad jag talar om är det hur lugnt som hellst. Men då vill man ju vara snygg!! Ekvationen går inte ihop, suck.
Sååå, är det någon som kan tänka sig att anlita mig för en demo av tupperware av en rundlätt, ganska glad ändå-tjej: Hör av er! ;)
Jag behöver pengar till en ny garderob, för träna är jag ju inge bra på tyvärr, men men.
Ha en underbar dag!
Kram
Hur stämmer jag in i denna bild? Jag formligen avskyr att träna, och så ser jag ju ut därefter också. Fläsket börjar hänga o celluliterna brer ut sig. Gäddhänget börjar ta riktigt bra form och håret sitter i en sliten toffs. Jag vet ju vad felet är med mitt utseende, men hur får man den där längtan till träning? Jag tycker verkligen inte det är kul. Det ända jag skulle kunna ha glädje med är dans, men var f-n hittar man det i denna stad?? Det är möjligt att det finns någon form, men det ska ju vara rätt sort. Kinkig som få är jag!
Men faktum kvarstår: JAG MÅSTE RÖRA PÅ MIG! Jag har inte råd att köpa nya kläder, för att inte tala om skor. Jag har 2 par gympadojjor som jag får på mig, hur kul är det när jag har flera par snygga stövlar, stövletter och lågskor osv? Förut brukade jag säga att "jag har inget att sätta på mig" fast garderoben innehöll relativt mycket kläder. Idag kan jag tänka "så mycket fina kläder jag har, snyft". Jag får inte på mig någonting. Jag gick omkring i mina omklippta mammabyxor i ca 6 månader innan jag kapitulerade och köpte ett par nya byxor, sen gick de sönder o jag blev tvungen att köpa ett par nya igen och jag har verkligen inte råd eftersom jag snålar på mammadagar.
Och då kommer vi fram till att jag nu ska börja extraknäcka genom att köra tupperwaredemonstrationer. Asg! Det trodde jag aldrig att jag skulle, inte för att jag inte törs tala inför folk. Nä, jag är snarare av den konstiga typen som gillar att stå inför en grupp o snacka, bara jag vet vad jag talar om är det hur lugnt som hellst. Men då vill man ju vara snygg!! Ekvationen går inte ihop, suck.
Sååå, är det någon som kan tänka sig att anlita mig för en demo av tupperware av en rundlätt, ganska glad ändå-tjej: Hör av er! ;)
Jag behöver pengar till en ny garderob, för träna är jag ju inge bra på tyvärr, men men.
Ha en underbar dag!
Kram
fredag 16 oktober 2009
Idag fyller du
GRATTIS på födelsedagen!
Idag fyller min systerdotter 18 år. Hon blir myndig! Kan ni tänka?!
Jag och min familj + mormor och morfar saluterar dig på din dag även om du inte hör det. Vi tänker på dig och hoppas du får en alldeles fantastisk dag med vänner och godsaker. Vi önskar att vi kunnat vara med dig denna dag, men vi får förhoppningsvis chansen att ge dig grattiskramar snart ändå.
Ha det allra bäst!!
Kram
torsdag 15 oktober 2009
Födelsedag
Imorgon fyller min systerdotter 18 år. För det första vill jag bara säga: Herregud! Jag kan inte fatta att hon ska bli myndig?! Det är alltså 18 år sen jag höll henne i min famn o gullade med henne så som jag gör med min egen lilla Räka just nu - otroligt! Om du läser detta gumman: GRATTIS i förskott ;)
Tyvärr kan jag av förklarliga skäl inte vara med på hennes stora dag, men inte desto mindre tänker jag på henne och önskar henne allt gott i sitt vuxna liv. Jag hoppas att jag ska kunna infria mitt eget löfte jag gjorde till mig själv en gång i tiden med glimten i ögat och säga: Kom nu tjejen så går vi på krogen o drar en bärs eller två, hihi. Men det får bli upp till dig vännen om du vill att vi gör det. Jag vill inte så split mellan dig och din mamma, bara så du vet.
Inte heller kan din mormor och morfar närvara på din dag, men jag vet att de inget hellre önskar än att de kunde vara där. Förhoppningsvis kan vi lösa problemet på annat sätt så vi kan ge dig en kram och eventuell present personligen på annat sätt vid tillfälle. Men även där är det upp till dig då ingen av oss vill orsaka besvär mellan dig och din mamma. Men kom ihåg att om hon hindrar dig från att träffa oss är hon inte helt snäll mot någon av oss, inte dig heller. Att hon inte vill vara snäll mot mig kan jag förstå, men det är rent elakt om hon hindrar dig från att umgås med din egen mormor. Ni har inget otalt med varandra, eller hur?! Du och din bror blir oskyldigt drabbade, tyvärr.
Never the less: Hoppas du får en bra dag imorgon.
Kram moster
Tyvärr kan jag av förklarliga skäl inte vara med på hennes stora dag, men inte desto mindre tänker jag på henne och önskar henne allt gott i sitt vuxna liv. Jag hoppas att jag ska kunna infria mitt eget löfte jag gjorde till mig själv en gång i tiden med glimten i ögat och säga: Kom nu tjejen så går vi på krogen o drar en bärs eller två, hihi. Men det får bli upp till dig vännen om du vill att vi gör det. Jag vill inte så split mellan dig och din mamma, bara så du vet.
Inte heller kan din mormor och morfar närvara på din dag, men jag vet att de inget hellre önskar än att de kunde vara där. Förhoppningsvis kan vi lösa problemet på annat sätt så vi kan ge dig en kram och eventuell present personligen på annat sätt vid tillfälle. Men även där är det upp till dig då ingen av oss vill orsaka besvär mellan dig och din mamma. Men kom ihåg att om hon hindrar dig från att träffa oss är hon inte helt snäll mot någon av oss, inte dig heller. Att hon inte vill vara snäll mot mig kan jag förstå, men det är rent elakt om hon hindrar dig från att umgås med din egen mormor. Ni har inget otalt med varandra, eller hur?! Du och din bror blir oskyldigt drabbade, tyvärr.
Never the less: Hoppas du får en bra dag imorgon.
Kram moster
tisdag 6 oktober 2009
Snurrig
Vad gör man när man har för mycke tankar snurrande på en gång? Just nu så har jag egentligen massor som jag vill spy ut, men jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska få ett sammanhang i tankarna. Det är bara ett enda stort virrvarr av funderingar. Det värsta är att det är när jag lägger huvudet på kudden om kvällen som jag tycks få bäst flyt i funderingarna... Och det är då jag ska sova!
När man ligger där med lampan släckt och täcket upp över öronen för att få bort allt surr från omvärlden, då startar mitt maskineri. Att lyckas somna med huvudet på väg till kudden såsom min gubbe lyckas göra typ varenda kväll, har för mig varit ett mysterium så länge jag kan minnas. Redan i tidig tonår kortades mina nätter ner till hälften typ. Ja under tonåren låg jag väl inte o funderade så mycke på nätterna då jag ägnade nätterna åt läsning som en galning. Kanske var det ett sätt att undfly tankarna att bege sig till en fantasivärld av olika slag.
Att fly på det sättet genom att läsa en bok har jag testat många gånger i vuxen ålder också, men inte nog med att jag fastnar i boken och är vaken ännu längre. Dessutom startar tankarna upp när jag slår igen boken ändå. Så vad gör man? Man fortsätter att lida sömnbrist och hoppas man får sova "på andra sidan". Inte för att jag längtar till dess, för det gör jag verkligen inte, men att få sova och känna sig utsövd när man vaknar skulle vara häftigt. Det var så länge sen! Men jag minns att det var asskönt!
Ska väl ta och pallra mig ner i bingen nu igen och se om jag kan sortera lite mer tankar. Eller vad säger ni? Vi ses i drömmarnas värld, men ha inte för bråttom om ni vill träffa mig för det tar nog nå´n timme eller två innan jag lyckas somna. Den som väntar på något gott...
Sov sött, o händerna på täcket, hehe ;)
God natt
När man ligger där med lampan släckt och täcket upp över öronen för att få bort allt surr från omvärlden, då startar mitt maskineri. Att lyckas somna med huvudet på väg till kudden såsom min gubbe lyckas göra typ varenda kväll, har för mig varit ett mysterium så länge jag kan minnas. Redan i tidig tonår kortades mina nätter ner till hälften typ. Ja under tonåren låg jag väl inte o funderade så mycke på nätterna då jag ägnade nätterna åt läsning som en galning. Kanske var det ett sätt att undfly tankarna att bege sig till en fantasivärld av olika slag.
Att fly på det sättet genom att läsa en bok har jag testat många gånger i vuxen ålder också, men inte nog med att jag fastnar i boken och är vaken ännu längre. Dessutom startar tankarna upp när jag slår igen boken ändå. Så vad gör man? Man fortsätter att lida sömnbrist och hoppas man får sova "på andra sidan". Inte för att jag längtar till dess, för det gör jag verkligen inte, men att få sova och känna sig utsövd när man vaknar skulle vara häftigt. Det var så länge sen! Men jag minns att det var asskönt!
Ska väl ta och pallra mig ner i bingen nu igen och se om jag kan sortera lite mer tankar. Eller vad säger ni? Vi ses i drömmarnas värld, men ha inte för bråttom om ni vill träffa mig för det tar nog nå´n timme eller två innan jag lyckas somna. Den som väntar på något gott...
Sov sött, o händerna på täcket, hehe ;)
God natt
söndag 4 oktober 2009
Hoppsan vad tiden går
Oj då. Nu har det gått hela 6 dagar sen jag var inne o skrev sist. Inte helt planerat men lite. Min systers födelsedag har kommit och gått och jag ville inte ge henne den tillfredsställelsen av att ge henne den uppmärksamheten på hennes dag och därför har jag inte skrivit något. Och inte kommer jag skriva om henne nu heller.
Ikväll såg jag ett avsnitt av Osbourne´s nya serie. O my god vad jag skrattade. Den mannen kan verkligen bjuda på sig själv! Ibland kan det kännas lite patetiskt att de måste visa upp sig för världen på det sättet som de gör i sådana realityserier, men va f-n, vill de så är inte jag den att kritisera. Hellre tittar jag på den familjen än någon annan realityserie över huvud taget!
I kvällens avsnitt gick Ozzy och hans dotter Kelly på en Yogalektion!!!! Kan ni hajja, *asg*, Ozzy i lila blanka tajts med en violett gympadräkt ovanpå! Jag skrattade så jag grät. Sen går människan in på denna lektion med Kelly och de som är där inne verkar alldeles för seriösa för att uppskatta humorn i det hela, men inte jag, och inte heller Kelly som började asgarva redan vid första manövern. Tyvärr känns det alldeles för torftigt att ens försöka beskriva det jag såg, men det var härligt med skrattstunden kan jag säga!
Jag måste bara tacka den mannen, dels för skrattstunden jag fick ikväll, men även för all den underbara musik han har skänkt världen. Och det är väl för att han är den storhet han är som han känner sig så pass trygg i att ställa upp med dessa tokigheter. Eller så är det för att han är packad, vad vet jag =) Jag är i alla fall glad att han finns.
Så dagens inlägg dedikeras till "the man" Mr Ozzy!
Tack och god natt!
Ikväll såg jag ett avsnitt av Osbourne´s nya serie. O my god vad jag skrattade. Den mannen kan verkligen bjuda på sig själv! Ibland kan det kännas lite patetiskt att de måste visa upp sig för världen på det sättet som de gör i sådana realityserier, men va f-n, vill de så är inte jag den att kritisera. Hellre tittar jag på den familjen än någon annan realityserie över huvud taget!
I kvällens avsnitt gick Ozzy och hans dotter Kelly på en Yogalektion!!!! Kan ni hajja, *asg*, Ozzy i lila blanka tajts med en violett gympadräkt ovanpå! Jag skrattade så jag grät. Sen går människan in på denna lektion med Kelly och de som är där inne verkar alldeles för seriösa för att uppskatta humorn i det hela, men inte jag, och inte heller Kelly som började asgarva redan vid första manövern. Tyvärr känns det alldeles för torftigt att ens försöka beskriva det jag såg, men det var härligt med skrattstunden kan jag säga!
Jag måste bara tacka den mannen, dels för skrattstunden jag fick ikväll, men även för all den underbara musik han har skänkt världen. Och det är väl för att han är den storhet han är som han känner sig så pass trygg i att ställa upp med dessa tokigheter. Eller så är det för att han är packad, vad vet jag =) Jag är i alla fall glad att han finns.
Så dagens inlägg dedikeras till "the man" Mr Ozzy!
Tack och god natt!
måndag 28 september 2009
Så arg!
Pratade med mamma på telefon idag, om lite av varje fast som vanligt kommer ämnet syrran upp. Oftast är det väl jag som har nå´t att säga om henne, stackars mamma blir hela tiden påmind.
Idag var det om att jag fått reda på att brorsan fått inbjudan till syrrans 40-årsfirande som är nu i helgen. Han är den enda i familjen som har fått inbjudan, vilket är helt OK. (Det är inte hans fajt). Hon fyller ju 40 på torsdag, vuxna - NOT - damen! Och jag blir så arg, inte för min skull utan för mammas o pappas skull. Om hon bara kunde förstå vad hon utsätter sin egen mamma för! Att man kan vara så ignorant om vad ens beteende påverkar andra är för mig obegripligt. Hon har så många gånger förstört olika festligheter genom att vara så egocentrisk som hon är. Mamma går konstant på nålar för syrrans skull. Aldrig kan hon vara avslappnad och få glädjas helhjärtat åt att det är någons fördelsedag, eller att det är jul, eller nyår, midsommar, påsk eller bara en helt vanlig helg med familjemiddag i planeringen. ALLTID ska syrrans beteende finnas i beaktande. Jag är så arg så det värker i kroppen, vill bara vända ut och in på mig själv o skrika ut med mina lungors fulla kapacitet, rakt i örat på henne. Om det bara fick henne att vakna upp ur hennes egna lilla värld!
Hur ska jag få henne att inse problemen hon har? Få henne till en proffesionell hjälp så hon kan börja bearbeta vad det nu är hon behöver bearbeta? Kommer hon någonsin ta tag i sitt liv? Eller ska jag göra som hon själv skrev i sitt sista mail till mig: "Jag skulle tycka att det var bortkastad tid att ens försöka med en sån person du anser att jag är".
Mitt problem är att jag tycker inte att det är bortkastat att försöka. Det finns inget liv som är bortkastat, om man inte går till extremiteter vilket är ett helt annat ämne. Jag måste bara komma på hur jag ska göra. För mammas skull, för den övriga familjens skull, och kanske lite för min egen skull också. Jag skulle faktiskt vilja få någon slags upprättelse för alla tillfällen jag fått rycka in och stötta mamma vid syrrans utbrott, för alla gånger hon och jag drabbat samman då hon gjort mig illa både fysiskt och psykiskt. Nu har det fysiska inte blivit värre än något litet blåmärke eller skrapmärke, men desto mer har det psykiska blivit ärrat. Och hon har ingen rätt att göra så mot någon. Jag kan bara tänka mig hur djupa ärr vår mamma har i själen på grund av syrran.
Mycket av det pratar mamma och jag om, men till fullo kommer jag förhoppningsvis aldrig förstå hur ont det måste göra att bli förskjuten av sitt eget barn, när det ända mamma velat och önskat henne var en så skonsam tillvaro som möjligt. Som alla mödrar önskar för sina barn. Tyvärr blev det en överkompensering för att syrran inte fick växa upp med sin biologiska far, men hon har haft den bästa "styvfar" man någonsin kan önska sig, så den kompenseringen behöver du aldrig tvivla på mamma! ALDRIG!!
Förvisso kommer jag aldrig heller att förstå känslan av att inte ha min biologiska far hos mig, men jag kan med säkerhet påstå att det inte ursäktar hennes beteende på något sätt. Och om det är ilska över hennes far hon känner så ska hon inte låta den gå ut över någon annan än just hennes far. Syrran träffar honom ett par ggr/år sen hon var tillräckligt stor att ta den kontakten själv och om du någonsin läser detta syrran så kan jag tala om att när du beskriver din far och hans beteende så beskriver du dig själv. Så när du himlar med ögonen och suckar djupa suckar över honom kan du tänka på att du är EXAKT likadan! Plus lite till.
Åhh, om du bara kunde inse att du behöver hjälp. Innan det är för sent. Det är ingen som vet vad som väntar runt hörnet, ingen som vet hur mycket en annan orkar med. Det är inte säkert att din man orkar ta hur mycket skit som helst. Han har säkert en gräns han också och vad gör du om han går? Du har den bästa make du kan få som är så snäll och tålmodig, men som sagt har han också en gräns om du nu inte lyckas dupera honom så totalt som du hittils gjort. Den stackaren tar dig konstant i försvar, såsom vi tidigare gjort. Precis som vi tänkt så många gånger säger han nu: "Hon har det bara jobbigt just nu och det är så mycket runt henne. Det blir bättre snart".
Precis så låter en som blir misshandlad...
Och lite så är det väl på något vis. Nu måste vi bara komma på ett sätt att ta oss ur detta elände.
Hoppas bara att ilskan inte tar överhanden..
Idag var det om att jag fått reda på att brorsan fått inbjudan till syrrans 40-årsfirande som är nu i helgen. Han är den enda i familjen som har fått inbjudan, vilket är helt OK. (Det är inte hans fajt). Hon fyller ju 40 på torsdag, vuxna - NOT - damen! Och jag blir så arg, inte för min skull utan för mammas o pappas skull. Om hon bara kunde förstå vad hon utsätter sin egen mamma för! Att man kan vara så ignorant om vad ens beteende påverkar andra är för mig obegripligt. Hon har så många gånger förstört olika festligheter genom att vara så egocentrisk som hon är. Mamma går konstant på nålar för syrrans skull. Aldrig kan hon vara avslappnad och få glädjas helhjärtat åt att det är någons fördelsedag, eller att det är jul, eller nyår, midsommar, påsk eller bara en helt vanlig helg med familjemiddag i planeringen. ALLTID ska syrrans beteende finnas i beaktande. Jag är så arg så det värker i kroppen, vill bara vända ut och in på mig själv o skrika ut med mina lungors fulla kapacitet, rakt i örat på henne. Om det bara fick henne att vakna upp ur hennes egna lilla värld!
Hur ska jag få henne att inse problemen hon har? Få henne till en proffesionell hjälp så hon kan börja bearbeta vad det nu är hon behöver bearbeta? Kommer hon någonsin ta tag i sitt liv? Eller ska jag göra som hon själv skrev i sitt sista mail till mig: "Jag skulle tycka att det var bortkastad tid att ens försöka med en sån person du anser att jag är".
Mitt problem är att jag tycker inte att det är bortkastat att försöka. Det finns inget liv som är bortkastat, om man inte går till extremiteter vilket är ett helt annat ämne. Jag måste bara komma på hur jag ska göra. För mammas skull, för den övriga familjens skull, och kanske lite för min egen skull också. Jag skulle faktiskt vilja få någon slags upprättelse för alla tillfällen jag fått rycka in och stötta mamma vid syrrans utbrott, för alla gånger hon och jag drabbat samman då hon gjort mig illa både fysiskt och psykiskt. Nu har det fysiska inte blivit värre än något litet blåmärke eller skrapmärke, men desto mer har det psykiska blivit ärrat. Och hon har ingen rätt att göra så mot någon. Jag kan bara tänka mig hur djupa ärr vår mamma har i själen på grund av syrran.
Mycket av det pratar mamma och jag om, men till fullo kommer jag förhoppningsvis aldrig förstå hur ont det måste göra att bli förskjuten av sitt eget barn, när det ända mamma velat och önskat henne var en så skonsam tillvaro som möjligt. Som alla mödrar önskar för sina barn. Tyvärr blev det en överkompensering för att syrran inte fick växa upp med sin biologiska far, men hon har haft den bästa "styvfar" man någonsin kan önska sig, så den kompenseringen behöver du aldrig tvivla på mamma! ALDRIG!!
Förvisso kommer jag aldrig heller att förstå känslan av att inte ha min biologiska far hos mig, men jag kan med säkerhet påstå att det inte ursäktar hennes beteende på något sätt. Och om det är ilska över hennes far hon känner så ska hon inte låta den gå ut över någon annan än just hennes far. Syrran träffar honom ett par ggr/år sen hon var tillräckligt stor att ta den kontakten själv och om du någonsin läser detta syrran så kan jag tala om att när du beskriver din far och hans beteende så beskriver du dig själv. Så när du himlar med ögonen och suckar djupa suckar över honom kan du tänka på att du är EXAKT likadan! Plus lite till.
Åhh, om du bara kunde inse att du behöver hjälp. Innan det är för sent. Det är ingen som vet vad som väntar runt hörnet, ingen som vet hur mycket en annan orkar med. Det är inte säkert att din man orkar ta hur mycket skit som helst. Han har säkert en gräns han också och vad gör du om han går? Du har den bästa make du kan få som är så snäll och tålmodig, men som sagt har han också en gräns om du nu inte lyckas dupera honom så totalt som du hittils gjort. Den stackaren tar dig konstant i försvar, såsom vi tidigare gjort. Precis som vi tänkt så många gånger säger han nu: "Hon har det bara jobbigt just nu och det är så mycket runt henne. Det blir bättre snart".
Precis så låter en som blir misshandlad...
Och lite så är det väl på något vis. Nu måste vi bara komma på ett sätt att ta oss ur detta elände.
Hoppas bara att ilskan inte tar överhanden..
lördag 26 september 2009
Stand in
Jag tycker äpplet ser så himla gott ut. Skulle vilja sätt tänderna i det, men då förstörs ju hela grejen.
Ett arrangemang (synligt är dock bara en del av det) jag fick av en god vän som faktiskt anmälde sig frivilligt att agera stand in för syrran tills vidare. Hon var så himla go så hon kom till oss dagen efter vår gathering och lånade Räkan en stund. Hon ville gå på en promenad och tyckte att Räkan skulle följa med. Tack snälla du för hjälpen det faktiskt blev med att vi inte hade en krypande Räka på golvet som skulle städas. Dessutom tror jag att Räkan njöt lika mycket som du gjorde, hihi. Så för min del får du hjärtans gärna vara "stand in moster". Tror inte gubben har något emot det heller. Eller rättare sagt, jag VET att han inte har något emot det. Du är välkommen att låna Räkan när hellst du vill. Fast just i skrivande stund sover hon och det ska hennes mamma oxå göra nu, så...
God natt
onsdag 23 september 2009
Trött
Idag fick jag hem ett reklamblad från Åhléns om bokrean. Inget fel i det, jag har INTE satt upp någon "vill inte ha reklam"-skylt. Men jag ser på första sidan en bok av Mia Skäringer - Dyngkåt och hur helig som helst. Ja, titeln gjorde ju sitt och fångade min nyfikenhet, men det var brödtexten som var intressant:
"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsk...ll och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp."
Haha, jag anmäler mig frivilligt! För just nu orkar jag inte ens försöka vara något jag inte är. Jag är alldeles för trött. Men för omgivningens skull så duschar jag och försöker klä mig helt o rent. Men mycket längre än så sträcker sig inte min ork att bry mig. Jag ser tyvärr ut som jag gör, och trotts att det skär i mitt hjärta är det bara att acceptera. Men visst, hade jag orken skulle jag säkert sälla mig till de massor som försöker dölja sin verklighet. Och det är lätt för mig att säga att jag just nu inte är en av de då jag är relativt anonym i min blogg, inbillar jag mig i alla fall om man bortser från mina vänner som vet vem jag är utan namn..
Så med min lilla anonymitet tänker jag tala om att här har ni en tjock, blek och ful tjej mitt i livet. 2 av punkterna är fakta, den tredje ligger i betraktarens öga att bedömma, men jag känner mig sån i alla fall. Jag är trött och det värker i min kropp på de flesta ställen. Jag har bristningar, men inga stora som jag kan skryta med, men mer och mer synliga åderbrock. För tillfället är jag en mindre bra mamma, som kämpar med all sin kraft för att inte vara en dålig mamma. Inte är jag bättre som sambo heller. Mycket gnäll blir det och jag har en oerhörd tur som har en sådan tålmodig gubbe. Hade det inte varit för honom hade nog vårt förhållande inte klarat sig. Och dum som jag är ger jag honom ingen cred för sitt tålamod, utan kan ställa mig i duschen o gråta en skvätt av skam istället. Hur nyttigt är det? Nu vet jag att gubben läser min blogg, så lite fegt av mig säger jag här: TACK min kära darling! Jag älskar dig och behöver dig. Du värmer mig och tröstar mig fast du inte vet om det. Du drar ett tungt lass och jag hoppas du orkar hela vägen.
Vi är i en jobbig fas i vårat liv då vi har en åttamånaders baby och 2 åttaåringar i huset. Men det värsta får vi hoppas är över och nu borde det bli ljusare och lättare. Vår lilla Räka ska väl lära sig sova hela nätterna igen någon gång snart. Jag måste bara bli bättre på att "se" dig och bekräfta dig fast jag är trött, men jag ber dig, ha lite tålamod till. Jag SKA hitta tillbaka igen och du vet vad jag går för. Jag är den du fastnade för, inte felfri men inte fullt så trött o gnällig och några kilo lättare.
God natt
"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsk...ll och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp."
Haha, jag anmäler mig frivilligt! För just nu orkar jag inte ens försöka vara något jag inte är. Jag är alldeles för trött. Men för omgivningens skull så duschar jag och försöker klä mig helt o rent. Men mycket längre än så sträcker sig inte min ork att bry mig. Jag ser tyvärr ut som jag gör, och trotts att det skär i mitt hjärta är det bara att acceptera. Men visst, hade jag orken skulle jag säkert sälla mig till de massor som försöker dölja sin verklighet. Och det är lätt för mig att säga att jag just nu inte är en av de då jag är relativt anonym i min blogg, inbillar jag mig i alla fall om man bortser från mina vänner som vet vem jag är utan namn..
Så med min lilla anonymitet tänker jag tala om att här har ni en tjock, blek och ful tjej mitt i livet. 2 av punkterna är fakta, den tredje ligger i betraktarens öga att bedömma, men jag känner mig sån i alla fall. Jag är trött och det värker i min kropp på de flesta ställen. Jag har bristningar, men inga stora som jag kan skryta med, men mer och mer synliga åderbrock. För tillfället är jag en mindre bra mamma, som kämpar med all sin kraft för att inte vara en dålig mamma. Inte är jag bättre som sambo heller. Mycket gnäll blir det och jag har en oerhörd tur som har en sådan tålmodig gubbe. Hade det inte varit för honom hade nog vårt förhållande inte klarat sig. Och dum som jag är ger jag honom ingen cred för sitt tålamod, utan kan ställa mig i duschen o gråta en skvätt av skam istället. Hur nyttigt är det? Nu vet jag att gubben läser min blogg, så lite fegt av mig säger jag här: TACK min kära darling! Jag älskar dig och behöver dig. Du värmer mig och tröstar mig fast du inte vet om det. Du drar ett tungt lass och jag hoppas du orkar hela vägen.
Vi är i en jobbig fas i vårat liv då vi har en åttamånaders baby och 2 åttaåringar i huset. Men det värsta får vi hoppas är över och nu borde det bli ljusare och lättare. Vår lilla Räka ska väl lära sig sova hela nätterna igen någon gång snart. Jag måste bara bli bättre på att "se" dig och bekräfta dig fast jag är trött, men jag ber dig, ha lite tålamod till. Jag SKA hitta tillbaka igen och du vet vad jag går för. Jag är den du fastnade för, inte felfri men inte fullt så trött o gnällig och några kilo lättare.
God natt
tisdag 22 september 2009
Helgens partaj
Så har helgen kommit och gått igen. Tiden går så fort så man hinner inte blinka en gång. Men det var inte det jag skulle skriva om utan om helgens partaj.
Ja, om man nu kan kalla det partaj.. Det var väl mer en gathering med god mat och en massa vänner. Vi hade bjudit in 21 vänner varav 16 kom, jätteroligt att så många kom. Denna gathering var i tacksamhetens tecken då de inbjudna har hjälpt oss på något sätt under tiden som vi renoverat vårat hus och trädgård. Alla bidrag - stora som små - har varit en stor hjälp för oss för att få färdigt och att orka. TACK ALLA! Även ni som inte kunde komma ska ha stort tack och ni får gärna komma vid andra tillfällen och få lite god mat och kramar från oss. Säg bara till så fixar vi ;)
Dagen (den 19:de, i lördags) började med en hel del förberedelser då gubben bestämt sig för att bjuda på 3 olika sorters rätter gjorda på gös som han själv fiskat upp. Jag frågade vid ett flertal tillfällen om han verkligen skulle göra så många olika rätter, och det skulle han absolut, och han skulle fixa det själv med kompisens (1) hjälp. Hmm, det gick hyffsat. Han behövde bara be några till om hjälp när det närmade sig serveringsdags, alltså den sista halvtimmen ca. Så med en liten svettdroppe (bildligt talat) i pannan serverade han 3 gösrätter med rödbetsrisotto alt pressad potatis till och 2 sorters sås och en fräst bönsallad. Allting var jättegott och gästerna verkade uppskatta maten också. Tack kära Darling för supergod mat och med facit i hand: Du var jätteduktig och jag är stolt över att du fixade så mycket själv. Jag hade INTE gjort det även om jag hade kunnat laga mat.. :/
Mitt bidrag var efterrätten: en chokladpannacotta med skogsbärskaramell toppad med hallon. Och om jag får säga det själv, så var den också väldigt god. Får man sen tolka gästerna så tror jag den gick hem hos alla. Samtliga serveringskopparna var tomma.. Dessutom sa min bror - som iofs inte är så förtjust i fisk, fast han åt o tyckte det var gott - att efterrätten överglänste huvudrätten. Ibland är du bara för go, min bror, Love ya! Finns bara en som du, och du är min ;)
På det hela taget var vår gatheringkväll en lugn tillställning med som sagt god mat och goda vänner. Vi hade vår lilla Räka hemma, jag ammar ju fortfarande, och så hade ett par utav våra gäster med sig sina barn då de inte lyckats få barnvakt. Och jag hoppas ingen blev besviken över den stillsamma kvällen och hade hoppats på mer partaj, för jag, vi, kände mer att vi ville ha den lugnare varianten där alla skulle kunna vara med så vi fick visa den uppskattning vi känner för hjälpen vi fått. De flesta gästerna hade återvänt hem vid 12-slaget eller strax efter, men trotts det var gubben o jag + 2 gäster till, en som sov över och en som bor typ 5 hus bort uppe till 02:30. Jag var lite trött när Räkan vaknade vid 6 på morgonen kan jag säga. Hon somnade om en stund till men vid 8:30 var det bara att masa sig upp.
Tack och lov hade jag tagit hand om den mesta disken under kvällens gång så det var bara 2 maskiner kvar att köra på morgonen och sen lite städande. Totalt tror jag att jag körde typ 8 maskiner med disk, hehe. Dessutom gjorde vi slut på ett paket (½-kilo) kaffe under dygnet, sicket kaffedrickande gäng ;)
Återigen: TACK ALLA FÖR HJÄLPEN! Och tack för att ni kom, och för alla presenter. Vi ses snart igen.
Kram
Ja, om man nu kan kalla det partaj.. Det var väl mer en gathering med god mat och en massa vänner. Vi hade bjudit in 21 vänner varav 16 kom, jätteroligt att så många kom. Denna gathering var i tacksamhetens tecken då de inbjudna har hjälpt oss på något sätt under tiden som vi renoverat vårat hus och trädgård. Alla bidrag - stora som små - har varit en stor hjälp för oss för att få färdigt och att orka. TACK ALLA! Även ni som inte kunde komma ska ha stort tack och ni får gärna komma vid andra tillfällen och få lite god mat och kramar från oss. Säg bara till så fixar vi ;)
Dagen (den 19:de, i lördags) började med en hel del förberedelser då gubben bestämt sig för att bjuda på 3 olika sorters rätter gjorda på gös som han själv fiskat upp. Jag frågade vid ett flertal tillfällen om han verkligen skulle göra så många olika rätter, och det skulle han absolut, och han skulle fixa det själv med kompisens (1) hjälp. Hmm, det gick hyffsat. Han behövde bara be några till om hjälp när det närmade sig serveringsdags, alltså den sista halvtimmen ca. Så med en liten svettdroppe (bildligt talat) i pannan serverade han 3 gösrätter med rödbetsrisotto alt pressad potatis till och 2 sorters sås och en fräst bönsallad. Allting var jättegott och gästerna verkade uppskatta maten också. Tack kära Darling för supergod mat och med facit i hand: Du var jätteduktig och jag är stolt över att du fixade så mycket själv. Jag hade INTE gjort det även om jag hade kunnat laga mat.. :/
Mitt bidrag var efterrätten: en chokladpannacotta med skogsbärskaramell toppad med hallon. Och om jag får säga det själv, så var den också väldigt god. Får man sen tolka gästerna så tror jag den gick hem hos alla. Samtliga serveringskopparna var tomma.. Dessutom sa min bror - som iofs inte är så förtjust i fisk, fast han åt o tyckte det var gott - att efterrätten överglänste huvudrätten. Ibland är du bara för go, min bror, Love ya! Finns bara en som du, och du är min ;)
På det hela taget var vår gatheringkväll en lugn tillställning med som sagt god mat och goda vänner. Vi hade vår lilla Räka hemma, jag ammar ju fortfarande, och så hade ett par utav våra gäster med sig sina barn då de inte lyckats få barnvakt. Och jag hoppas ingen blev besviken över den stillsamma kvällen och hade hoppats på mer partaj, för jag, vi, kände mer att vi ville ha den lugnare varianten där alla skulle kunna vara med så vi fick visa den uppskattning vi känner för hjälpen vi fått. De flesta gästerna hade återvänt hem vid 12-slaget eller strax efter, men trotts det var gubben o jag + 2 gäster till, en som sov över och en som bor typ 5 hus bort uppe till 02:30. Jag var lite trött när Räkan vaknade vid 6 på morgonen kan jag säga. Hon somnade om en stund till men vid 8:30 var det bara att masa sig upp.
Tack och lov hade jag tagit hand om den mesta disken under kvällens gång så det var bara 2 maskiner kvar att köra på morgonen och sen lite städande. Totalt tror jag att jag körde typ 8 maskiner med disk, hehe. Dessutom gjorde vi slut på ett paket (½-kilo) kaffe under dygnet, sicket kaffedrickande gäng ;)
Återigen: TACK ALLA FÖR HJÄLPEN! Och tack för att ni kom, och för alla presenter. Vi ses snart igen.
Kram
torsdag 17 september 2009
Uggly truth
Jag var på bio som sagt idag. Vi såg "Uggly truth", som var helt ok. Första halvtimmen var jag lite orolig över att det var ett misstag att välja den filmen, men sen lossnade det och jag fick ett gäng skrattattacker. En blev så hysterisk att jag fick kramp i magen och tårarna rann ner för kinderna. Började faktiskt tänka på övrig publik om de blev störda av mitt asgarv, men nä, skit i det.
Jag ska inte berätta vad filmen handlade om men jag kan säga att karaktären som huvudrollsinnehavaren hade gav mig en tankeställare kring min egen uggly truth. Hon föreställde den där kontrollfreaken som får hjälp att slappna av för att bla, bla, bla, typ. Hmm, nu är det så att jag en gång i tiden VAR den där avslappnade tjejen, men av någon anledning så känns det som att jag fått nå´t upptryckt ... för nu har jag blivit det där kontrollfreaket, och sådan är jag ju inte, egentligen!
Så mitt mission för framtiden, min egen, mina barns och kanske framförallt för min sambos skull är det dags för mig att försöka bana väg tillbaka till den där avslappnade tjejen som jag egentligen är. Jag menar inte att jag ska släppa taget helt för jag vill nog fortfarande ha kontroll, det känns ju rätt bra, men jag behöver inte vara ett freak om ni förstår vad jag menar. Och du Darling - jag vet att du läser - jag tänker INTE släppa på städrutinerna. Dina strumpor och snusdosor behöver inte ligga utspridda över hela huset, bilen, förrådet eller vilket annat ställe man än kan tänkas komma på. Puss.
Uggly truth - helt OK, och faktiskt en liten tankeställare i komedins tecken.
Kram
Jag ska inte berätta vad filmen handlade om men jag kan säga att karaktären som huvudrollsinnehavaren hade gav mig en tankeställare kring min egen uggly truth. Hon föreställde den där kontrollfreaken som får hjälp att slappna av för att bla, bla, bla, typ. Hmm, nu är det så att jag en gång i tiden VAR den där avslappnade tjejen, men av någon anledning så känns det som att jag fått nå´t upptryckt ... för nu har jag blivit det där kontrollfreaket, och sådan är jag ju inte, egentligen!
Så mitt mission för framtiden, min egen, mina barns och kanske framförallt för min sambos skull är det dags för mig att försöka bana väg tillbaka till den där avslappnade tjejen som jag egentligen är. Jag menar inte att jag ska släppa taget helt för jag vill nog fortfarande ha kontroll, det känns ju rätt bra, men jag behöver inte vara ett freak om ni förstår vad jag menar. Och du Darling - jag vet att du läser - jag tänker INTE släppa på städrutinerna. Dina strumpor och snusdosor behöver inte ligga utspridda över hela huset, bilen, förrådet eller vilket annat ställe man än kan tänkas komma på. Puss.
Uggly truth - helt OK, och faktiskt en liten tankeställare i komedins tecken.
Kram
Torsdag
Kände igår kväll när jag låg i sängen o tänkte lite som vanligt innan jag somnar. Jag är en grubblare. Men det jag kände var, att jag redan nu efter bara ett fåtal inlägg om min systers och mitt förhållande redan lugnat ner mina grubblerier på kvällarna. Att blogga är inte så dumt, även om det kanske inte är det typiska ämnet jag tar upp..
Det jag kände innan jag började bloggen var att jag hade ett behov att "skrika" ut min frustration över syrran, och det har jag fått göra här, även om det bara har varit nog så lite. Grejen är den att det är inte bara som jag går omkring o tänker för mig själv utan nu "bollar" jag mina tankar med någon, typ tomma intet, men ändå. Några har ju trotts allt hittat in i min blogg och jag vet att i alla fall 2 personer har läst det jag skrivit och det har hjälpt.
Tyvärr är det dock väldigt fattigt med kommentarer: Ni får kommentera, fast ni behöver inte vara elaka ;) Men om ni har något att tycka om något, så varsågod.
____________
Idag - ikväll - ska jag på bio! Ska bli så kul. Har inte varit på bio på nästan ett år. Nu när det funkade så bra för gubben att ta hand om Räkan häromdagen har jag fått mersmak så nu blir det bio. Och innan bion ska vi äta också, så jag blir borta några timmar ikväll också. Tur att gubben är ledig imorgon ;) Och sen i helgen ska vi ha en liten "gathering" då vi ska bjuda på mat och lite dricka. Det ser jag fram emot, lite folk här hemma. Hoppas vädret fortsätter att vara bra och att festen blir lyckad. Återkommer om det efter helgen.
Nu får ni ha en fortsatt trevlig dag, precis som jag.
Kram
Det jag kände innan jag började bloggen var att jag hade ett behov att "skrika" ut min frustration över syrran, och det har jag fått göra här, även om det bara har varit nog så lite. Grejen är den att det är inte bara som jag går omkring o tänker för mig själv utan nu "bollar" jag mina tankar med någon, typ tomma intet, men ändå. Några har ju trotts allt hittat in i min blogg och jag vet att i alla fall 2 personer har läst det jag skrivit och det har hjälpt.
Tyvärr är det dock väldigt fattigt med kommentarer: Ni får kommentera, fast ni behöver inte vara elaka ;) Men om ni har något att tycka om något, så varsågod.
____________
Idag - ikväll - ska jag på bio! Ska bli så kul. Har inte varit på bio på nästan ett år. Nu när det funkade så bra för gubben att ta hand om Räkan häromdagen har jag fått mersmak så nu blir det bio. Och innan bion ska vi äta också, så jag blir borta några timmar ikväll också. Tur att gubben är ledig imorgon ;) Och sen i helgen ska vi ha en liten "gathering" då vi ska bjuda på mat och lite dricka. Det ser jag fram emot, lite folk här hemma. Hoppas vädret fortsätter att vara bra och att festen blir lyckad. Återkommer om det efter helgen.
Nu får ni ha en fortsatt trevlig dag, precis som jag.
Kram
tisdag 15 september 2009
Länge sen
Åhh, nu har det gått flera dagar sen jag var inne o skrev någonting. Men det har inte hänt så mycket. Helgen kom o gick o det mest dramatiska som hände var att jag var jättetrött och hade ingen lust eller ork att göra någonting.
Jag tror att jag går på nödresurser just nu efter graviditet, förlossning och allt strul som var efter förlossningen och hus- och tomtrenovering samtidigt. Inte blev det bättre av att man drog på sig flera av förkylningarna som gått under -09. Dessutom rasade ett par av mina tänder under graviditeten, som jag fått gå och laga, och nu i förra veckan fick jag en inflammation i tandköttet som gjorde att jag fick penicillin, igen. Jag har knaprat fler tabletter de senaste 8 månaderna än vad jag gjort under hela mitt liv sammanlagt tror jag. Min kropp klarar nog inte så mycke mer törnar just nu, utan jag måste hålla mig i så pass skick att jag orkar med mina promenader så jag får syre i kroppen och därav lite energi. Kände direkt efter promenaden igår att det gjorde en oerhörd skillnad i mitt humör av att få röra på mig lite. Jag måste helt enkelt ut, kan inte vara hemma i fler än 4 dagar i sträck, rasar direkt av det. Och med tanke på övervikten jag dragit på mig så är behovet av rörelse ännu viktigare i alla avseenden.
Fast iofs så kanske den lilla extra energiboostern kom sig av att jag dessutom för första gången sen Räkan kom för åtta månader sen, fick 4 timmar för mig själv! Visst har jag fått ett par timmar här eller där vid några tillfällen, men då för att åka till Ica Maxi för att handla blöjor eller liknande då jag passat på att dra ut på tiden. Men igår åkte jag för att träffa en gammal god vän som jag inte träffat på ett år. Vi gick till en Mongolisk restaurang och åt god mat och uppdaterade oss i varandras liv o leverne under 4 timmar. Ni anar inte hur skönt det var, att bara vara, förutom att få träffa vännen. Jag var nästan gråtfärdig både på vägen dit och hem av lycka, både för stunden och för mötet, mest mötet. Tänk vad mycket så lite kan göra.
Visst älskar jag min familj över allt annat, men man behöver det där lilla extra någon gång ibland för att överleva, i alla fall jag. Dessutom är jag oerhört social och sällskapssjuk. Fast ibland vill jag vara för mig själv också, men bara ibland. Det är bara det att jag önskar att det var tvärtom än vad det är i mitt liv just nu. Jag är oftare ensam än vad jag har sällskap och sådan är inte jag. Problemet är att jag är lite för ödmjuk och vill inte tränga mig på hos mina vänner för mycket för jag vet ju att de har sina liv och fullt upp med allt vad de har i görningen. Men min telefon känns lite för tyst för min smak.
Jag hoppas dock inte mina kära vänner att ni får dåligt samvete nu av att läsa detta och börjar ringa bara för den sakens skull. För det är inte meningen med mitt inlägg. Jag bara förmedlar mina tankar o känslor just nu. Och jag tror att om ni alla skulle börja ringa på en gång nu skulle jag väl få frispel på det istället eftersom jag är så dålig på att planera. Och det är nog därför det är som det är också. Jag ringer när jag får ett infall och då kan oftast inte den jag ringer till, ehh förvånande nog - NOT! Och det vet jag, så jag skyller mig själv. Men igår kunde denna kära vän till mig ses och det är jag jätteglad för. Tack underbara du för en jättehärlig kväll.
Kram
Jag tror att jag går på nödresurser just nu efter graviditet, förlossning och allt strul som var efter förlossningen och hus- och tomtrenovering samtidigt. Inte blev det bättre av att man drog på sig flera av förkylningarna som gått under -09. Dessutom rasade ett par av mina tänder under graviditeten, som jag fått gå och laga, och nu i förra veckan fick jag en inflammation i tandköttet som gjorde att jag fick penicillin, igen. Jag har knaprat fler tabletter de senaste 8 månaderna än vad jag gjort under hela mitt liv sammanlagt tror jag. Min kropp klarar nog inte så mycke mer törnar just nu, utan jag måste hålla mig i så pass skick att jag orkar med mina promenader så jag får syre i kroppen och därav lite energi. Kände direkt efter promenaden igår att det gjorde en oerhörd skillnad i mitt humör av att få röra på mig lite. Jag måste helt enkelt ut, kan inte vara hemma i fler än 4 dagar i sträck, rasar direkt av det. Och med tanke på övervikten jag dragit på mig så är behovet av rörelse ännu viktigare i alla avseenden.
Fast iofs så kanske den lilla extra energiboostern kom sig av att jag dessutom för första gången sen Räkan kom för åtta månader sen, fick 4 timmar för mig själv! Visst har jag fått ett par timmar här eller där vid några tillfällen, men då för att åka till Ica Maxi för att handla blöjor eller liknande då jag passat på att dra ut på tiden. Men igår åkte jag för att träffa en gammal god vän som jag inte träffat på ett år. Vi gick till en Mongolisk restaurang och åt god mat och uppdaterade oss i varandras liv o leverne under 4 timmar. Ni anar inte hur skönt det var, att bara vara, förutom att få träffa vännen. Jag var nästan gråtfärdig både på vägen dit och hem av lycka, både för stunden och för mötet, mest mötet. Tänk vad mycket så lite kan göra.
Visst älskar jag min familj över allt annat, men man behöver det där lilla extra någon gång ibland för att överleva, i alla fall jag. Dessutom är jag oerhört social och sällskapssjuk. Fast ibland vill jag vara för mig själv också, men bara ibland. Det är bara det att jag önskar att det var tvärtom än vad det är i mitt liv just nu. Jag är oftare ensam än vad jag har sällskap och sådan är inte jag. Problemet är att jag är lite för ödmjuk och vill inte tränga mig på hos mina vänner för mycket för jag vet ju att de har sina liv och fullt upp med allt vad de har i görningen. Men min telefon känns lite för tyst för min smak.
Jag hoppas dock inte mina kära vänner att ni får dåligt samvete nu av att läsa detta och börjar ringa bara för den sakens skull. För det är inte meningen med mitt inlägg. Jag bara förmedlar mina tankar o känslor just nu. Och jag tror att om ni alla skulle börja ringa på en gång nu skulle jag väl få frispel på det istället eftersom jag är så dålig på att planera. Och det är nog därför det är som det är också. Jag ringer när jag får ett infall och då kan oftast inte den jag ringer till, ehh förvånande nog - NOT! Och det vet jag, så jag skyller mig själv. Men igår kunde denna kära vän till mig ses och det är jag jätteglad för. Tack underbara du för en jättehärlig kväll.
Kram
torsdag 10 september 2009
Litens dag
Idag har jag spenderat min dag tillsammans med min son, för hans skull. Den lilla fick ju givetvis följa med, men det var hans dag. Under tiden som han går i skolan duschar jag o gör i ordning mig själv och Räkan. Går sedan för att hämta Litens (han hette så i magen) skateboard och går sedan o hämtar upp honom i skolan.
Han sken upp som en sol när jag sa att vi skulle till skateparken. Aldrig har han kommit så fort ut från skolan - vilket jag iofs tycker är väldigt positivt. Vi tar bussen ner på stan och går den sista biten. Ni må tro att han blev irriterad när det börja blinka o klämta för broöppning när vi endast är 10 meter ifrån bron, på fel sida! Ja det var bara att vackert vänta.
Så kom vi fram och ivrigt nog hade han redan dragit på sig hjälmen så det var bara att "kasta" in brädan o åka. Efter en stund kom den där stora duktiga killen som han hade träffat en gång förut. Då blev Liten ännu lite gladare och bad om lite tips och "titta vad jag har övat sen förra gången". Det är så härligt att se sitt barn så solt och ödmjuk på samma gång. Han strålade liksom. Sen fick jag sitta o titta på en massa skejtare i ca 2 tim. Men jag måste säga att tiden gick ganska fort ändå. Det var flera relativt duktiga killar där, men vart är tjejerna? Den enda tjejen jag såg var en ca 10-årig tjej på en chockrosa bräda.
Efter skateparken gick vi till McDonalds och käkade middag, för att sedan ta bussen hem igen. Väl hemma var det ombyte för grabben och lite gröt till Räkan. Medans jag matar färdigt Räkan sticker Liten iväg på cykeln för det är fotbollsträning. När jag var klar med matningen tar jag Räkan med i vagnen o så går vi ner till fotbollsplanen och tittar på när Liten tränar. Han är den ända -01:an i laget, de andra är -00:or. Av någon anledning var det inget större intresse för fotboll i Litens årskull. Nåja, snart är det slut på fotbollssäsongen, så det var kul att sitta o titta när det var fint väder.
Efter fotbollen var det bara att bege sig hem för en liten kvällsmacka innan duschen. Liten ville ringa sin pappa och berätta om dagen, och skulle kolla om telefonen var ledig. Halvvägs upp i trappen händer något och Liten tappar balansen och "dyker" ner för trappen. Vilket avslut på en så bra dag. Stackarn fick ett skrapmärke på ena armbågen och en lårkaka på ena benet. Men tack och lov fick han ingen smäll på bröstet, fast det såg ut som att han landade och studsade på bröstet. Några få tårar rann, men i dessa lägen är det gott att mamma är av den rundare sorten så det blev en bamsekram och tröst i mjuka famnen.
Efter duschen var Liten ett lättvaggat barn. Speciellt som vi ska till skateparken i morgon igen.
Och nu ska även jag ta o krama kudden o hoppas på att jag är lika lättvaggad ;)
God natt
Han sken upp som en sol när jag sa att vi skulle till skateparken. Aldrig har han kommit så fort ut från skolan - vilket jag iofs tycker är väldigt positivt. Vi tar bussen ner på stan och går den sista biten. Ni må tro att han blev irriterad när det börja blinka o klämta för broöppning när vi endast är 10 meter ifrån bron, på fel sida! Ja det var bara att vackert vänta.
Så kom vi fram och ivrigt nog hade han redan dragit på sig hjälmen så det var bara att "kasta" in brädan o åka. Efter en stund kom den där stora duktiga killen som han hade träffat en gång förut. Då blev Liten ännu lite gladare och bad om lite tips och "titta vad jag har övat sen förra gången". Det är så härligt att se sitt barn så solt och ödmjuk på samma gång. Han strålade liksom. Sen fick jag sitta o titta på en massa skejtare i ca 2 tim. Men jag måste säga att tiden gick ganska fort ändå. Det var flera relativt duktiga killar där, men vart är tjejerna? Den enda tjejen jag såg var en ca 10-årig tjej på en chockrosa bräda.
Efter skateparken gick vi till McDonalds och käkade middag, för att sedan ta bussen hem igen. Väl hemma var det ombyte för grabben och lite gröt till Räkan. Medans jag matar färdigt Räkan sticker Liten iväg på cykeln för det är fotbollsträning. När jag var klar med matningen tar jag Räkan med i vagnen o så går vi ner till fotbollsplanen och tittar på när Liten tränar. Han är den ända -01:an i laget, de andra är -00:or. Av någon anledning var det inget större intresse för fotboll i Litens årskull. Nåja, snart är det slut på fotbollssäsongen, så det var kul att sitta o titta när det var fint väder.
Efter fotbollen var det bara att bege sig hem för en liten kvällsmacka innan duschen. Liten ville ringa sin pappa och berätta om dagen, och skulle kolla om telefonen var ledig. Halvvägs upp i trappen händer något och Liten tappar balansen och "dyker" ner för trappen. Vilket avslut på en så bra dag. Stackarn fick ett skrapmärke på ena armbågen och en lårkaka på ena benet. Men tack och lov fick han ingen smäll på bröstet, fast det såg ut som att han landade och studsade på bröstet. Några få tårar rann, men i dessa lägen är det gott att mamma är av den rundare sorten så det blev en bamsekram och tröst i mjuka famnen.
Efter duschen var Liten ett lättvaggat barn. Speciellt som vi ska till skateparken i morgon igen.
Och nu ska även jag ta o krama kudden o hoppas på att jag är lika lättvaggad ;)
God natt
måndag 7 september 2009
Foton
Kontakta mig för att få användarnamn och lösen till
http://www.bilddagboken.se/
för att se bilder på mig o min familj. I bilddagboken lägger jag upp bilder relativt frekvent där man kan följa hur mina barn växer och utvecklas plus en hel del övrigt om vad som händer i min familjs liv. Bla renovering av nedervåning, bygge av altan och uppfräschning gräsmatta. Kanske lite partybilder mm, mm. Just nu har jag 361 bilder inlagda. =)
Detta sätt att förmedla bilder är betydligt enklare än att skicka mail med bilagor till vänner o bekanta då man vill dela med sig av något. Ett tips till er andra oxå, även om ni inte är intresserade av min "bok". Sätter du lösen på "boken som jag, kommer inga obehöriga åt bilderna.
Kram
http://www.bilddagboken.se/
för att se bilder på mig o min familj. I bilddagboken lägger jag upp bilder relativt frekvent där man kan följa hur mina barn växer och utvecklas plus en hel del övrigt om vad som händer i min familjs liv. Bla renovering av nedervåning, bygge av altan och uppfräschning gräsmatta. Kanske lite partybilder mm, mm. Just nu har jag 361 bilder inlagda. =)
Detta sätt att förmedla bilder är betydligt enklare än att skicka mail med bilagor till vänner o bekanta då man vill dela med sig av något. Ett tips till er andra oxå, även om ni inte är intresserade av min "bok". Sätter du lösen på "boken som jag, kommer inga obehöriga åt bilderna.
Kram
Visdomstand
Grrr, jag tycker inte om min visdomstand just nu. Den växer så satans långsamt så det har blivit en ficka typ. Under den fickan tror jag att det lyckats lägga sig någe skit en liten stund och nu är det irriterat som F-N! Åhhh! Har tagit en ipren, en voltaren T och baddat med gubbens whiskey. Och äntligen börjar värken ge sig. Så nu ska jag borsta tänderna o krypa till kojs medan jag är bedövad. Hoppas det känns bättre imorgon och att jag får sova hela natten utan smärta.
God natt
God natt
fredag 4 september 2009
Ett minne
Idag har jag haft en smågnällig dotter i min närvaro. Lite gullig har hon varit oxå, men det är väl snuvan som irriterar henne. Bortsett från det så har det varit en ganska händelsefattig dag vilket gjort att jag gått o funderat på den där syrran jag har. Tankegångarna går gärna åt hållet "skulle jag gett fan i att sätta stopp"? Men så fort jag får den tanken, o den får jag ju för att jag inte har något att göra - tidigare har man åkt till syrran för att slå ihjäl lite tid ibland - så påminner jag mig själv om mina minnen av hur hon varit så många gånger.
Ett exempel är när hon fyllde 30 år. Och nu måste jag tyvärr meddela att hon faktiskt har en annan pappa än jag och min bror. Men han har inte varit inblandad i hennes liv förrän hon var gammal nog att välja själv om hon ville träffa honom eller inte, för han var inte direkt intresserad. Hans mamma (syrrans farmor) ansåg att det enbart var mammas fel att syrran kom till världen. Att mamma hade förfört stackars Mr X. Well, it takes two to tango.. Med andra ord är det min far som uppfostrat och funnits till hands genom syrrans uppväxt, inte Mr X.
Men åter till hennes 30-årsdag. Den dagen ville vi självklart fira och vår familj och syrrans makes familj och hennes biologiska farmor och faders nya fru skulle komma till hennes hem o fika osv. Tyvärr råkade syrrans svärmor komma 10 minuter för tidigt!! Syrran blir skogstokig och vrålar till sin svärmor att "har man sagt en tid så är det den som gäller, jag är inte klar"! Sen vänder hon på klacken o rusar upp till sovrummet där hon låser in sig och sitter resten av dagen!! Kom då ihåg att vår mamma och syrrans farmor inte är de såtaste vänner och inte träffats direkt sen syrran föddes typ.
Där sitter vi: mamma, pappa (min), brorsan, jag, svågern, svärmor och syrrans barn och tar emot syrrans farmor och pappa biologis nya fru (han är upptagen med annat vill jag minnas). Hur tror ni det kändes? Jag kan säga att jag skämdes något fruktansvärt över syrrans beteende och var så ledsen för mammas skull. Så även mamma och pappa. Ni kan ju tänka er hur bra det måste kännts för "stackars" farmor som åkt hela vägen från Gotland för att träffa sitt oönskade barnbarn o fira henne, o så får hon åka hem utan att ha träffat henne. Stämningen var ganska tryckt vid bordet kan jag säga och vi gav upp efter ett par timmar.
Jag begriper inte hur man kan bete sig på det viset. Och det värsta är att om vi hade påpekat detta vid tillfället hade allt bara blivit ännu värre. Tyvärr så sköt vi hela tiden på problemet. Varje gång hon hade ett utbrott så försökte vi alltid att göra det bästa utav dagen utan henne. Och efteråt så sa vi alltid "efter nästa storhelg så tar vi det", vi vill ju försöka ha mysigt vid storsammankomsterna. Tyvärr så "glömde" vi alltid bort det, tills nästa utbrott. Och det blev aldrig någon Intervention (stavas det så?) förrän jag fick nog denna gång, o det var väl tack vare mina hormoner.
Detta var ett minne. Jag har mååååånga såna kvar och jag tar de väl lite som de kommer. Behöver få de ur systemet så att säga.
Kram
Ett exempel är när hon fyllde 30 år. Och nu måste jag tyvärr meddela att hon faktiskt har en annan pappa än jag och min bror. Men han har inte varit inblandad i hennes liv förrän hon var gammal nog att välja själv om hon ville träffa honom eller inte, för han var inte direkt intresserad. Hans mamma (syrrans farmor) ansåg att det enbart var mammas fel att syrran kom till världen. Att mamma hade förfört stackars Mr X. Well, it takes two to tango.. Med andra ord är det min far som uppfostrat och funnits till hands genom syrrans uppväxt, inte Mr X.
Men åter till hennes 30-årsdag. Den dagen ville vi självklart fira och vår familj och syrrans makes familj och hennes biologiska farmor och faders nya fru skulle komma till hennes hem o fika osv. Tyvärr råkade syrrans svärmor komma 10 minuter för tidigt!! Syrran blir skogstokig och vrålar till sin svärmor att "har man sagt en tid så är det den som gäller, jag är inte klar"! Sen vänder hon på klacken o rusar upp till sovrummet där hon låser in sig och sitter resten av dagen!! Kom då ihåg att vår mamma och syrrans farmor inte är de såtaste vänner och inte träffats direkt sen syrran föddes typ.
Där sitter vi: mamma, pappa (min), brorsan, jag, svågern, svärmor och syrrans barn och tar emot syrrans farmor och pappa biologis nya fru (han är upptagen med annat vill jag minnas). Hur tror ni det kändes? Jag kan säga att jag skämdes något fruktansvärt över syrrans beteende och var så ledsen för mammas skull. Så även mamma och pappa. Ni kan ju tänka er hur bra det måste kännts för "stackars" farmor som åkt hela vägen från Gotland för att träffa sitt oönskade barnbarn o fira henne, o så får hon åka hem utan att ha träffat henne. Stämningen var ganska tryckt vid bordet kan jag säga och vi gav upp efter ett par timmar.
Jag begriper inte hur man kan bete sig på det viset. Och det värsta är att om vi hade påpekat detta vid tillfället hade allt bara blivit ännu värre. Tyvärr så sköt vi hela tiden på problemet. Varje gång hon hade ett utbrott så försökte vi alltid att göra det bästa utav dagen utan henne. Och efteråt så sa vi alltid "efter nästa storhelg så tar vi det", vi vill ju försöka ha mysigt vid storsammankomsterna. Tyvärr så "glömde" vi alltid bort det, tills nästa utbrott. Och det blev aldrig någon Intervention (stavas det så?) förrän jag fick nog denna gång, o det var väl tack vare mina hormoner.
Detta var ett minne. Jag har mååååånga såna kvar och jag tar de väl lite som de kommer. Behöver få de ur systemet så att säga.
Kram
torsdag 3 september 2009
Backup
Usch, det är hemskt att andras olycka ska behöva vara det som väcker en ur slummern. Igår satt jag och brände alla bilder o filmsnuttar som jag har på datorn o så ska jag ta med de skivorna o låsa in de hos pappa i hans brandskåp. Att ta backup är ju något man tänker titt som tätt att man ska göra, men som aldrig blir av. Men nu är det gjort.
Tyvärr råkade en vän ut för ett inbott och då hajade man till minsann. Fast jag tänkte steget längre än att jag "bara" kan bli av med datorn. Det kan ju faktiskt börja brinna oxå, apropå alla dessa stackars försvarslösa barn som dött i sommar. Det är så hemskt som det bara kan bli. Varför ska det vara så mycket elände hela tiden? Hur tänkte denne någon som skapade världen o människan? Eller det kanske inte var "någon", eftersom det är så mycket skit. Oki för att det måste vara tråkigt för att man ska uppskatta glädje, men ond bråd död, vad gör det för nytta?
Men som sagt, annans olycka.. Det får i alla fall mig att tänka lite mer, både positivt o negativt. O nu har jag i alla fall backup på mina bilder, so far. Nu ska vi bara köpa in ett par brandsläckare till huset, o säkra upp med brandvarnare på fler ställen. Sen ska det installeras inbrottslarm o sen har vi förhoppningsvis ett tryggt hem. Man blir ju mörkrädd när man tänker på vad som behövs för att man ska känna sig någorlunda trygg. Bäst vi investerar i belysning oxå - som går på timer, just in case..
Nä, nu får jag sluta, annars blir jag knäpp. Men glöm inte att ta backup på era bilder. Även om det inte inträffar något fullt så tråkigt enligt ovan så kan ju faktiskt datorn krasha. Och då vill man inte gärna sitta o tänka: "fasiken oxå".
God natt
Tyvärr råkade en vän ut för ett inbott och då hajade man till minsann. Fast jag tänkte steget längre än att jag "bara" kan bli av med datorn. Det kan ju faktiskt börja brinna oxå, apropå alla dessa stackars försvarslösa barn som dött i sommar. Det är så hemskt som det bara kan bli. Varför ska det vara så mycket elände hela tiden? Hur tänkte denne någon som skapade världen o människan? Eller det kanske inte var "någon", eftersom det är så mycket skit. Oki för att det måste vara tråkigt för att man ska uppskatta glädje, men ond bråd död, vad gör det för nytta?
Men som sagt, annans olycka.. Det får i alla fall mig att tänka lite mer, både positivt o negativt. O nu har jag i alla fall backup på mina bilder, so far. Nu ska vi bara köpa in ett par brandsläckare till huset, o säkra upp med brandvarnare på fler ställen. Sen ska det installeras inbrottslarm o sen har vi förhoppningsvis ett tryggt hem. Man blir ju mörkrädd när man tänker på vad som behövs för att man ska känna sig någorlunda trygg. Bäst vi investerar i belysning oxå - som går på timer, just in case..
Nä, nu får jag sluta, annars blir jag knäpp. Men glöm inte att ta backup på era bilder. Även om det inte inträffar något fullt så tråkigt enligt ovan så kan ju faktiskt datorn krasha. Och då vill man inte gärna sitta o tänka: "fasiken oxå".
God natt
tisdag 1 september 2009
Tisdag...
Den här dagen började riktigt trevligt. En av mammorna i mammagruppen ringde o ville ha sällskap. Sån´t tycker vi om. Jag hasta ihop en äppel o hallon paj o ladda kaffebryggaren. Barnen lekte, hmm, typ.. Efter en snart åttamånaders kapacitet i att leka med någon annan alltså. Efter besöket sov min lilla räka väldigt gott o jag fick en stund för mig själv. Passade då på att uppdatera min bilddagbok - som mina vänner kan få behörighet till om man ber om det - då det var ett tag sen jag gjorde det.
Sen vaknade min lilla ängel o fick lite mat o lekte ett tag igen. Satte henne i hennes gåstol ute på altanen och låste på ena sidan eftersom vi inte har något staket ner till gräsmattan än. Stackarn sprang runt runt runt tills hon ledsna. Då gick vi in igen och efter en liten stund försökte hon resa sig upp mot soffan.. men det var för vingligt så det sa duns o en liten bula framträdde på ena sidan av huvudet.
Och sen har det inte hänt så mycket mer. Min sambo är ute o fiskar, hoppas på massor av gös, så jag o räkan får klara oss själva resten av kvällen oxå. Tror att hostan är lite bättre idag. Håller tummarna så jag kan åka till mamma i helgen.
Kram
Sen vaknade min lilla ängel o fick lite mat o lekte ett tag igen. Satte henne i hennes gåstol ute på altanen och låste på ena sidan eftersom vi inte har något staket ner till gräsmattan än. Stackarn sprang runt runt runt tills hon ledsna. Då gick vi in igen och efter en liten stund försökte hon resa sig upp mot soffan.. men det var för vingligt så det sa duns o en liten bula framträdde på ena sidan av huvudet.
Och sen har det inte hänt så mycket mer. Min sambo är ute o fiskar, hoppas på massor av gös, så jag o räkan får klara oss själva resten av kvällen oxå. Tror att hostan är lite bättre idag. Håller tummarna så jag kan åka till mamma i helgen.
Kram
måndag 31 augusti 2009
Inget speciellt
Den här dagen har gått utan att något speciellt hänt. Har varit hemma hela dagen då både dotter o mor har varit hängiga några dagar. Fast det har varit ganska mysigt att bara vara vi o göra ingenting.
Hon har börjat o experimentera mycket mer nu, med ljud o mimik och kroppsrörelser. Det är så härligt att se o lyssna på henne. Jag kan sitta i timmar o bara njuta av hennes uppenbarelse. Jag minns att det var likadant med min son. Inte för att jag är mindre fascinerad av hans framsteg o utveckling nu. Det är bara det att han är ju ändå 8 år, å tror ni han sitter still så jag kan titta på samma sätt, ja då har ni inte träffat en åttaåring..
Tänk att jag har fått de två barn jag alltid drömt om. Mycket lyckligare än så kan man nog inte bli. Ibland ligger jag o tittar på mina barn när de sover o fäller en tår av lycka o förundran. Något gott måste jag ha gjort ändå, men jag vet inte vad, som har fått min önskan uppfylld. Det liksom värker i hjärtat på en. Måtte det gå de väl i livet.
Jaha, skulle bara in o skriva nå´t litet lättsamt om att dagen liksom passerat o så blev det så här. Fast det är väl bra att utrycka sina känslor kring glädjeämnena i livet oxå. Nu ska jag krypa ner i min säng o lägga mig o titta på min dotter som sover sen ett par timmar o njuta o sakta somna in. Min son skickar jag en puss o kram till i tanken då han är hos sin far denna vecka. Hoppas du sover gott min älskling.
Godnatt.jpg)
Hon har börjat o experimentera mycket mer nu, med ljud o mimik och kroppsrörelser. Det är så härligt att se o lyssna på henne. Jag kan sitta i timmar o bara njuta av hennes uppenbarelse. Jag minns att det var likadant med min son. Inte för att jag är mindre fascinerad av hans framsteg o utveckling nu. Det är bara det att han är ju ändå 8 år, å tror ni han sitter still så jag kan titta på samma sätt, ja då har ni inte träffat en åttaåring..
Tänk att jag har fått de två barn jag alltid drömt om. Mycket lyckligare än så kan man nog inte bli. Ibland ligger jag o tittar på mina barn när de sover o fäller en tår av lycka o förundran. Något gott måste jag ha gjort ändå, men jag vet inte vad, som har fått min önskan uppfylld. Det liksom värker i hjärtat på en. Måtte det gå de väl i livet.
Jaha, skulle bara in o skriva nå´t litet lättsamt om att dagen liksom passerat o så blev det så här. Fast det är väl bra att utrycka sina känslor kring glädjeämnena i livet oxå. Nu ska jag krypa ner i min säng o lägga mig o titta på min dotter som sover sen ett par timmar o njuta o sakta somna in. Min son skickar jag en puss o kram till i tanken då han är hos sin far denna vecka. Hoppas du sover gott min älskling.
Godnatt
söndag 30 augusti 2009
Skön morgon
Vad skönt det var att kliva upp i morse. Det var rent på golven o inga kartonger som stod i vägen någonstans. Huset kändes friskt på något sätt. Så skönt, men fy vad ofräscht det måste varit innan. Det ända som stört min dag so far, är denna förbaskade hosta. Men det går över. Funderar på om jag kanske ska ta o putsa lite fönster idag kanske. Kunde ju vara trevligt att se ut oxå. Speciellt nu när man förmodligen bör stanna inne pga hostan.
Något annat jag konstaterat är skönt, är det här med att skriva. Kanske är det nyhetens behag, men det känns ändå skönt att få "prata" av sig. Och att ingen är inne o läser gör inte så mycket. Ha, min sambo tycker jag är knäpp som är så öppen av mig. Han skulle ALDRIG dela med sig så. Men som sagt, än är det typ ingen här så.. Har ju inte direkt promotat min blogg heller o det kommer jag nog inte att göra. Tittar man in i den och finner den läsvärd så är det väl kul, annars är det ju bara att klicka vidare. Skön terapi för mig dock.
Men nu ska jag nog ta o göra det jag funderat på. Nämligen putsa några fönster o ha en bra dag.
Kram
Något annat jag konstaterat är skönt, är det här med att skriva. Kanske är det nyhetens behag, men det känns ändå skönt att få "prata" av sig. Och att ingen är inne o läser gör inte så mycket. Ha, min sambo tycker jag är knäpp som är så öppen av mig. Han skulle ALDRIG dela med sig så. Men som sagt, än är det typ ingen här så.. Har ju inte direkt promotat min blogg heller o det kommer jag nog inte att göra. Tittar man in i den och finner den läsvärd så är det väl kul, annars är det ju bara att klicka vidare. Skön terapi för mig dock.
Men nu ska jag nog ta o göra det jag funderat på. Nämligen putsa några fönster o ha en bra dag.
Kram
lördag 29 augusti 2009
Dagens händelser
För att inte trötta ut er helt med mina dystra tankar kan jag meddela att annars är allt bara bra. Hehe, om man bortser från att jag har ont i halsen och går o hostar, har lite feber på kvällarna (2 nu) och värk i hela kroppen. Trotts det så har vi faktiskt uträttat något riktigt bra idag, jag o min sambo. Vi har nämligen hållit på o renoverat i vårt hus sedan vi flyttade in och tack vare det så hade vi bara ställt upp de flesta flyttkartonger huller om buller på vinden. När renoveringen var klar tog vi ner alla kartonger och jag har nu under några veckors tid rensat och sorterat i alla kartonger. En hel del åkte i soporna kan jag meddela. Åhh vad det var SKÖÖÖÖNT! Nu har vi typ bara 7-8 kartonger med böcker vi vill sälja, och typ 5-6 kartonger med leksaker, kläder o annat smått o gott som även det kan säljas. Så när allt är klart ska vi bara ha typ 10-15 flyttkartonger med diverse saker vi inte vill göra oss av med. I samband med sorteringen så inredde vi vinden med hyllor och klädstänger, så nu är det ordning på vinden. Och den sista kartongen togs upp idag.
Så här ser ena sidan ut numer på vinden.
När kartongerna väl var uppe kom jag åt att dammsuga och skura alla golv. Åhh så skönt det var. Nu kan man andas normalt igen utan att dammråttorna anfaller. Vilket i sin tur leder till att man återigen kan bjuda hem folk på kaffe odyl. NICE!
Så dagens händelser: ett rent hem, utan kartonger o dammråttor överallt. Tjohoo!
Kram
Så här ser ena sidan ut numer på vinden.
När kartongerna väl var uppe kom jag åt att dammsuga och skura alla golv. Åhh så skönt det var. Nu kan man andas normalt igen utan att dammråttorna anfaller. Vilket i sin tur leder till att man återigen kan bjuda hem folk på kaffe odyl. NICE!
Så dagens händelser: ett rent hem, utan kartonger o dammråttor överallt. Tjohoo!
Kram
Livet går vidare
Det är nu exakt 2 månader sen syrran meddelade att jag är raderad ur hennes liv. All konversation som vi haft efter telefonsamtalet på BB har varit mailledes då hon sa i sitt mail att hon inte ville prata med mig då hon antagligen bara skulle slänga på luren igen eller så skulle hon säga något dumt. Hmm, det tjänade hon ju inte på. Men i och med att vi bara skickade mail så förstår ni säkert att min syster inte har träffat min dotter. Mig veteligt så har hon inte ens sett någon bild på henne. Och ärligt talat tycker jag att det känns för j****igt.
Hon har ingen aning om vilken otroligt söt och go liten tjej jag har. Även om jag försöker vara "kall" o säger att det enbart är hennes förlust, så är det ju inte det. Det kommer en dag då min dotter växer upp och undrar vem den där andra tjejen på alla kort är. För även om hon nu har plockat bort all dokumentation på mig, så tänker inte jag göra detsamma. Inte mamma heller för den delen.
När nu mamma kom på tal så kan jag berätta att när min syster försökte få backup från mamma så fick hon ingen. Mamma förklarade att jag hade rätt i det jag skrivit, även om det må ha varit hårt uttryckt. Hon kunde även ta på sig en del i skulden till att det blivit så här då även hon låtit syrran vara med sina utbrott. Men nu tyckte mamma att hon inte kunde missa detta tillfälle att även hon säga stopp. Så nu är mamma (o pappa per auto) satt på "time out" på obestämd tid enligt syrran. Den enda i vår familj som ännu är välkommen hos syrran är vår bror. Och han bara väntar på att syrran ska göra något snedsteg.
Men då kommer vi till det roliga i denna historia. Syrran har börjat att bete sig som en vuxen människa och berömmer sina barn och är allt igenom trevlig och glad mest hela tiden. Vadan detta? Kommer jag nånsin att få cred för att jag öppnade upp ögonen på henne? Svar: nej. Å andra sidan tror jag inte att hon kommer att lyckas hålla sig i skinnet i långa loppet utan någon form av terapi eller liknande. Hennes beteende sitter så djupt rotat att det bara kan avhjälpas med proffessionell hjälp - enligt mig i alla fall. Men huruvida hon mår bra eller dåligt har jag visst ingen aning om enligt henne. Jag föreslog nämligen att hon skulle söka hjälp, och jag erbjöd mig tom att följa med. Men till svar fick jag bara ett: "Huruvida jag är olycklig eller trasig vet du inget om. Slutklämmen var ändå det bästa då jag fick en kännsla av att du helst såg mig inspärrad någonstans. NEJ TACK säger jag". Och var hon fick det ifrån att jag vill se henne inspärrad har jag ingen aning om. Finns ingen som hellst antydan till det i mina 2 brev, och det kan min bror o mamma intyga.
Well, life goes on. Och så gör även mina tankar..
Kram
Hon har ingen aning om vilken otroligt söt och go liten tjej jag har. Även om jag försöker vara "kall" o säger att det enbart är hennes förlust, så är det ju inte det. Det kommer en dag då min dotter växer upp och undrar vem den där andra tjejen på alla kort är. För även om hon nu har plockat bort all dokumentation på mig, så tänker inte jag göra detsamma. Inte mamma heller för den delen.
När nu mamma kom på tal så kan jag berätta att när min syster försökte få backup från mamma så fick hon ingen. Mamma förklarade att jag hade rätt i det jag skrivit, även om det må ha varit hårt uttryckt. Hon kunde även ta på sig en del i skulden till att det blivit så här då även hon låtit syrran vara med sina utbrott. Men nu tyckte mamma att hon inte kunde missa detta tillfälle att även hon säga stopp. Så nu är mamma (o pappa per auto) satt på "time out" på obestämd tid enligt syrran. Den enda i vår familj som ännu är välkommen hos syrran är vår bror. Och han bara väntar på att syrran ska göra något snedsteg.
Men då kommer vi till det roliga i denna historia. Syrran har börjat att bete sig som en vuxen människa och berömmer sina barn och är allt igenom trevlig och glad mest hela tiden. Vadan detta? Kommer jag nånsin att få cred för att jag öppnade upp ögonen på henne? Svar: nej. Å andra sidan tror jag inte att hon kommer att lyckas hålla sig i skinnet i långa loppet utan någon form av terapi eller liknande. Hennes beteende sitter så djupt rotat att det bara kan avhjälpas med proffessionell hjälp - enligt mig i alla fall. Men huruvida hon mår bra eller dåligt har jag visst ingen aning om enligt henne. Jag föreslog nämligen att hon skulle söka hjälp, och jag erbjöd mig tom att följa med. Men till svar fick jag bara ett: "Huruvida jag är olycklig eller trasig vet du inget om. Slutklämmen var ändå det bästa då jag fick en kännsla av att du helst såg mig inspärrad någonstans. NEJ TACK säger jag". Och var hon fick det ifrån att jag vill se henne inspärrad har jag ingen aning om. Finns ingen som hellst antydan till det i mina 2 brev, och det kan min bror o mamma intyga.
Well, life goes on. Och så gör även mina tankar..
Kram
fredag 28 augusti 2009
Resumé
En av anledningarna till att jag oxå fastnade i denna trend att blogga är att jag har en STOR huvudbry och har haft i snart 8 månader. En annan huvudbry är att jag verkar ha tappat bort mina bollplank för denna typ av diskussioner, å då får väl skrivandet vara till hjälp.
Vad är då denna STORA huvudbry? Jo, jag har blivit av med min syster. Nej, hon är inte död. Hon har bara raderat mig ur sitt liv. Så värst konstigt är det väl inte heller, då jag var brutalt ärlig mot henne i den senaste av våra duster.
Resumé: Jag och min syster har haft en o annan fajt under vår uppväxt, som varit av den grövre kalibern (antar jag). Min syster har alltid haft ett våldsamt humör och har det fortfarande - hon fyller 40 i år. Jag har väl inte varit guds bästa barn o kanske retat upp henne några gånger bara för att, precis som syskon gör. Men förutom hennes brutala humör så har hon ett oerhört begär av att vara i centrum i alla avseenden. Så när en annan lyckats åstadkomma något, av något slag, så toppar hon det genast och stjäl uppmärksamheten. Och kan hon inte toppa, ja då har hon ju alla sina allergier eller övriga krämpor att belysa (som inte alls är så allvarliga som hon hela tiden vill få det att verka - hade det varit så hade hon varit döende).
Men för att göra en väldigt lång historia läsbart kort, så rann bägaren över i samband med min dotters födelse. Jag lyckades inte få tag på min syster direkt efter förlossningen utan lyckades med det uppdraget först ca 5 timmar senare med hjälp av att mamma hade deras hemtelefonnummer med sig. Av någon anledning hade jag bara syrrans mobil inlagd på minnet. Nåja, jag får tag på henne och jag ber om ursäkt för att det dröjde, men jag hade inte fått tag på henne, för det var inget svar på hennes mobil. Hon svarar kort att det är ju för att hon sitter o pluggar och folk ringer o stör hela tiden. (Det borde jag ju ha vetat). Då hör hon att mamma och pappa är i bakgrunden. Hon blir då småsur och muttrar "ja, det hade ju varit kul om man hunnit upp till BB själv oxå". Jag svarar med att det inte är någon panik, för nu är min dotter född och förhoppningsvis kommer hon att vara hos mig väldigt länge, kom när det passar dig. Då muttrar hon ännu bistrare "Å inte får jag känna någon panik heller minsann, nänä. Inte så viktigt att jag kommer". Då suckar jag och svarar "men ta det inte så, jag ville bara..." och så hör jag ett klick i örat. Hon har slängt på luren, som vanligt när det inte passar henne.
Denna gång blev jag som vanligt arg på henne och hennes beteende, men nu bestämde jag mig för att det får vara nog. Jag tänker inte ta mer skit ifrån henne. Så när hon undrade om jag surat färdigt och kunde svara på hennes mail där hon förklarade att "jag känner mig så utesluten från familjen osv", så fick hon svar på tal. Jag skrev ett brev på 3 sidor och markerade tydligt att jag inte gillar hennes beteende. Och som motreaktion så svarar hon med att jag inte behöver göra mig några framtida besvär med att kontakta henne då hon tänker radera allt från mig. Enligt min systerdotter är tydligen även alla bilder odyl av mig raderat.
Detta ämne, min stora huvudvärk, kommer säkerligen att dyka upp titt som tätt då jag har många funderingar kring alla händelser. Och nu har ni fått en kort resumé om varför. Och för den som ev kan ha synpunkt om detta - jag är medveten om att ni endast får höra min version av eländet, men det är ju min blogg.
Kram
Vad är då denna STORA huvudbry? Jo, jag har blivit av med min syster. Nej, hon är inte död. Hon har bara raderat mig ur sitt liv. Så värst konstigt är det väl inte heller, då jag var brutalt ärlig mot henne i den senaste av våra duster.
Resumé: Jag och min syster har haft en o annan fajt under vår uppväxt, som varit av den grövre kalibern (antar jag). Min syster har alltid haft ett våldsamt humör och har det fortfarande - hon fyller 40 i år. Jag har väl inte varit guds bästa barn o kanske retat upp henne några gånger bara för att, precis som syskon gör. Men förutom hennes brutala humör så har hon ett oerhört begär av att vara i centrum i alla avseenden. Så när en annan lyckats åstadkomma något, av något slag, så toppar hon det genast och stjäl uppmärksamheten. Och kan hon inte toppa, ja då har hon ju alla sina allergier eller övriga krämpor att belysa (som inte alls är så allvarliga som hon hela tiden vill få det att verka - hade det varit så hade hon varit döende).
Men för att göra en väldigt lång historia läsbart kort, så rann bägaren över i samband med min dotters födelse. Jag lyckades inte få tag på min syster direkt efter förlossningen utan lyckades med det uppdraget först ca 5 timmar senare med hjälp av att mamma hade deras hemtelefonnummer med sig. Av någon anledning hade jag bara syrrans mobil inlagd på minnet. Nåja, jag får tag på henne och jag ber om ursäkt för att det dröjde, men jag hade inte fått tag på henne, för det var inget svar på hennes mobil. Hon svarar kort att det är ju för att hon sitter o pluggar och folk ringer o stör hela tiden. (Det borde jag ju ha vetat). Då hör hon att mamma och pappa är i bakgrunden. Hon blir då småsur och muttrar "ja, det hade ju varit kul om man hunnit upp till BB själv oxå". Jag svarar med att det inte är någon panik, för nu är min dotter född och förhoppningsvis kommer hon att vara hos mig väldigt länge, kom när det passar dig. Då muttrar hon ännu bistrare "Å inte får jag känna någon panik heller minsann, nänä. Inte så viktigt att jag kommer". Då suckar jag och svarar "men ta det inte så, jag ville bara..." och så hör jag ett klick i örat. Hon har slängt på luren, som vanligt när det inte passar henne.
Denna gång blev jag som vanligt arg på henne och hennes beteende, men nu bestämde jag mig för att det får vara nog. Jag tänker inte ta mer skit ifrån henne. Så när hon undrade om jag surat färdigt och kunde svara på hennes mail där hon förklarade att "jag känner mig så utesluten från familjen osv", så fick hon svar på tal. Jag skrev ett brev på 3 sidor och markerade tydligt att jag inte gillar hennes beteende. Och som motreaktion så svarar hon med att jag inte behöver göra mig några framtida besvär med att kontakta henne då hon tänker radera allt från mig. Enligt min systerdotter är tydligen även alla bilder odyl av mig raderat.
Detta ämne, min stora huvudvärk, kommer säkerligen att dyka upp titt som tätt då jag har många funderingar kring alla händelser. Och nu har ni fått en kort resumé om varför. Och för den som ev kan ha synpunkt om detta - jag är medveten om att ni endast får höra min version av eländet, men det är ju min blogg.
Kram
Ny bloggare
Jaha, då föll man för den här trenden oxå. Ska börja skriva in mina tankar o funderingar för att se om någon är intresserad av vad jag har att säga. Just nu snurrar det en hel del faktiskt innanför pannbenet, men jag tänker nog bara börja lite lätt o så får vi se hur allt utvecklar sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)