En av anledningarna till att jag oxå fastnade i denna trend att blogga är att jag har en STOR huvudbry och har haft i snart 8 månader. En annan huvudbry är att jag verkar ha tappat bort mina bollplank för denna typ av diskussioner, å då får väl skrivandet vara till hjälp.
Vad är då denna STORA huvudbry? Jo, jag har blivit av med min syster. Nej, hon är inte död. Hon har bara raderat mig ur sitt liv. Så värst konstigt är det väl inte heller, då jag var brutalt ärlig mot henne i den senaste av våra duster.
Resumé: Jag och min syster har haft en o annan fajt under vår uppväxt, som varit av den grövre kalibern (antar jag). Min syster har alltid haft ett våldsamt humör och har det fortfarande - hon fyller 40 i år. Jag har väl inte varit guds bästa barn o kanske retat upp henne några gånger bara för att, precis som syskon gör. Men förutom hennes brutala humör så har hon ett oerhört begär av att vara i centrum i alla avseenden. Så när en annan lyckats åstadkomma något, av något slag, så toppar hon det genast och stjäl uppmärksamheten. Och kan hon inte toppa, ja då har hon ju alla sina allergier eller övriga krämpor att belysa (som inte alls är så allvarliga som hon hela tiden vill få det att verka - hade det varit så hade hon varit döende).
Men för att göra en väldigt lång historia läsbart kort, så rann bägaren över i samband med min dotters födelse. Jag lyckades inte få tag på min syster direkt efter förlossningen utan lyckades med det uppdraget först ca 5 timmar senare med hjälp av att mamma hade deras hemtelefonnummer med sig. Av någon anledning hade jag bara syrrans mobil inlagd på minnet. Nåja, jag får tag på henne och jag ber om ursäkt för att det dröjde, men jag hade inte fått tag på henne, för det var inget svar på hennes mobil. Hon svarar kort att det är ju för att hon sitter o pluggar och folk ringer o stör hela tiden. (Det borde jag ju ha vetat). Då hör hon att mamma och pappa är i bakgrunden. Hon blir då småsur och muttrar "ja, det hade ju varit kul om man hunnit upp till BB själv oxå". Jag svarar med att det inte är någon panik, för nu är min dotter född och förhoppningsvis kommer hon att vara hos mig väldigt länge, kom när det passar dig. Då muttrar hon ännu bistrare "Å inte får jag känna någon panik heller minsann, nänä. Inte så viktigt att jag kommer". Då suckar jag och svarar "men ta det inte så, jag ville bara..." och så hör jag ett klick i örat. Hon har slängt på luren, som vanligt när det inte passar henne.
Denna gång blev jag som vanligt arg på henne och hennes beteende, men nu bestämde jag mig för att det får vara nog. Jag tänker inte ta mer skit ifrån henne. Så när hon undrade om jag surat färdigt och kunde svara på hennes mail där hon förklarade att "jag känner mig så utesluten från familjen osv", så fick hon svar på tal. Jag skrev ett brev på 3 sidor och markerade tydligt att jag inte gillar hennes beteende. Och som motreaktion så svarar hon med att jag inte behöver göra mig några framtida besvär med att kontakta henne då hon tänker radera allt från mig. Enligt min systerdotter är tydligen även alla bilder odyl av mig raderat.
Detta ämne, min stora huvudvärk, kommer säkerligen att dyka upp titt som tätt då jag har många funderingar kring alla händelser. Och nu har ni fått en kort resumé om varför. Och för den som ev kan ha synpunkt om detta - jag är medveten om att ni endast får höra min version av eländet, men det är ju min blogg.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar