Idag har jag haft en smågnällig dotter i min närvaro. Lite gullig har hon varit oxå, men det är väl snuvan som irriterar henne. Bortsett från det så har det varit en ganska händelsefattig dag vilket gjort att jag gått o funderat på den där syrran jag har. Tankegångarna går gärna åt hållet "skulle jag gett fan i att sätta stopp"? Men så fort jag får den tanken, o den får jag ju för att jag inte har något att göra - tidigare har man åkt till syrran för att slå ihjäl lite tid ibland - så påminner jag mig själv om mina minnen av hur hon varit så många gånger.
Ett exempel är när hon fyllde 30 år. Och nu måste jag tyvärr meddela att hon faktiskt har en annan pappa än jag och min bror. Men han har inte varit inblandad i hennes liv förrän hon var gammal nog att välja själv om hon ville träffa honom eller inte, för han var inte direkt intresserad. Hans mamma (syrrans farmor) ansåg att det enbart var mammas fel att syrran kom till världen. Att mamma hade förfört stackars Mr X. Well, it takes two to tango.. Med andra ord är det min far som uppfostrat och funnits till hands genom syrrans uppväxt, inte Mr X.
Men åter till hennes 30-årsdag. Den dagen ville vi självklart fira och vår familj och syrrans makes familj och hennes biologiska farmor och faders nya fru skulle komma till hennes hem o fika osv. Tyvärr råkade syrrans svärmor komma 10 minuter för tidigt!! Syrran blir skogstokig och vrålar till sin svärmor att "har man sagt en tid så är det den som gäller, jag är inte klar"! Sen vänder hon på klacken o rusar upp till sovrummet där hon låser in sig och sitter resten av dagen!! Kom då ihåg att vår mamma och syrrans farmor inte är de såtaste vänner och inte träffats direkt sen syrran föddes typ.
Där sitter vi: mamma, pappa (min), brorsan, jag, svågern, svärmor och syrrans barn och tar emot syrrans farmor och pappa biologis nya fru (han är upptagen med annat vill jag minnas). Hur tror ni det kändes? Jag kan säga att jag skämdes något fruktansvärt över syrrans beteende och var så ledsen för mammas skull. Så även mamma och pappa. Ni kan ju tänka er hur bra det måste kännts för "stackars" farmor som åkt hela vägen från Gotland för att träffa sitt oönskade barnbarn o fira henne, o så får hon åka hem utan att ha träffat henne. Stämningen var ganska tryckt vid bordet kan jag säga och vi gav upp efter ett par timmar.
Jag begriper inte hur man kan bete sig på det viset. Och det värsta är att om vi hade påpekat detta vid tillfället hade allt bara blivit ännu värre. Tyvärr så sköt vi hela tiden på problemet. Varje gång hon hade ett utbrott så försökte vi alltid att göra det bästa utav dagen utan henne. Och efteråt så sa vi alltid "efter nästa storhelg så tar vi det", vi vill ju försöka ha mysigt vid storsammankomsterna. Tyvärr så "glömde" vi alltid bort det, tills nästa utbrott. Och det blev aldrig någon Intervention (stavas det så?) förrän jag fick nog denna gång, o det var väl tack vare mina hormoner.
Detta var ett minne. Jag har mååååånga såna kvar och jag tar de väl lite som de kommer. Behöver få de ur systemet så att säga.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar