Åhh, nu har det gått flera dagar sen jag var inne o skrev någonting. Men det har inte hänt så mycket. Helgen kom o gick o det mest dramatiska som hände var att jag var jättetrött och hade ingen lust eller ork att göra någonting.
Jag tror att jag går på nödresurser just nu efter graviditet, förlossning och allt strul som var efter förlossningen och hus- och tomtrenovering samtidigt. Inte blev det bättre av att man drog på sig flera av förkylningarna som gått under -09. Dessutom rasade ett par av mina tänder under graviditeten, som jag fått gå och laga, och nu i förra veckan fick jag en inflammation i tandköttet som gjorde att jag fick penicillin, igen. Jag har knaprat fler tabletter de senaste 8 månaderna än vad jag gjort under hela mitt liv sammanlagt tror jag. Min kropp klarar nog inte så mycke mer törnar just nu, utan jag måste hålla mig i så pass skick att jag orkar med mina promenader så jag får syre i kroppen och därav lite energi. Kände direkt efter promenaden igår att det gjorde en oerhörd skillnad i mitt humör av att få röra på mig lite. Jag måste helt enkelt ut, kan inte vara hemma i fler än 4 dagar i sträck, rasar direkt av det. Och med tanke på övervikten jag dragit på mig så är behovet av rörelse ännu viktigare i alla avseenden.
Fast iofs så kanske den lilla extra energiboostern kom sig av att jag dessutom för första gången sen Räkan kom för åtta månader sen, fick 4 timmar för mig själv! Visst har jag fått ett par timmar här eller där vid några tillfällen, men då för att åka till Ica Maxi för att handla blöjor eller liknande då jag passat på att dra ut på tiden. Men igår åkte jag för att träffa en gammal god vän som jag inte träffat på ett år. Vi gick till en Mongolisk restaurang och åt god mat och uppdaterade oss i varandras liv o leverne under 4 timmar. Ni anar inte hur skönt det var, att bara vara, förutom att få träffa vännen. Jag var nästan gråtfärdig både på vägen dit och hem av lycka, både för stunden och för mötet, mest mötet. Tänk vad mycket så lite kan göra.
Visst älskar jag min familj över allt annat, men man behöver det där lilla extra någon gång ibland för att överleva, i alla fall jag. Dessutom är jag oerhört social och sällskapssjuk. Fast ibland vill jag vara för mig själv också, men bara ibland. Det är bara det att jag önskar att det var tvärtom än vad det är i mitt liv just nu. Jag är oftare ensam än vad jag har sällskap och sådan är inte jag. Problemet är att jag är lite för ödmjuk och vill inte tränga mig på hos mina vänner för mycket för jag vet ju att de har sina liv och fullt upp med allt vad de har i görningen. Men min telefon känns lite för tyst för min smak.
Jag hoppas dock inte mina kära vänner att ni får dåligt samvete nu av att läsa detta och börjar ringa bara för den sakens skull. För det är inte meningen med mitt inlägg. Jag bara förmedlar mina tankar o känslor just nu. Och jag tror att om ni alla skulle börja ringa på en gång nu skulle jag väl få frispel på det istället eftersom jag är så dålig på att planera. Och det är nog därför det är som det är också. Jag ringer när jag får ett infall och då kan oftast inte den jag ringer till, ehh förvånande nog - NOT! Och det vet jag, så jag skyller mig själv. Men igår kunde denna kära vän till mig ses och det är jag jätteglad för. Tack underbara du för en jättehärlig kväll.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar