Så arg!

Pratade med mamma på telefon idag, om lite av varje fast som vanligt kommer ämnet syrran upp. Oftast är det väl jag som har nå´t att säga om henne, stackars mamma blir hela tiden påmind.

Idag var det om att jag fått reda på att brorsan fått inbjudan till syrrans 40-årsfirande som är nu i helgen. Han är den enda i familjen som har fått inbjudan, vilket är helt OK. (Det är inte hans fajt). Hon fyller ju 40 på torsdag, vuxna - NOT - damen! Och jag blir så arg, inte för min skull utan för mammas o pappas skull. Om hon bara kunde förstå vad hon utsätter sin egen mamma för! Att man kan vara så ignorant om vad ens beteende påverkar andra är för mig obegripligt. Hon har så många gånger förstört olika festligheter genom att vara så egocentrisk som hon är. Mamma går konstant på nålar för syrrans skull. Aldrig kan hon vara avslappnad och få glädjas helhjärtat åt att det är någons fördelsedag, eller att det är jul, eller nyår, midsommar, påsk eller bara en helt vanlig helg med familjemiddag i planeringen. ALLTID ska syrrans beteende finnas i beaktande. Jag är så arg så det värker i kroppen, vill bara vända ut och in på mig själv o skrika ut med mina lungors fulla kapacitet, rakt i örat på henne. Om det bara fick henne att vakna upp ur hennes egna lilla värld!

Hur ska jag få henne att inse problemen hon har? Få henne till en proffesionell hjälp så hon kan börja bearbeta vad det nu är hon behöver bearbeta? Kommer hon någonsin ta tag i sitt liv? Eller ska jag göra som hon själv skrev i sitt sista mail till mig: "Jag skulle tycka att det var bortkastad tid att ens försöka med en sån person du anser att jag är".

Mitt problem är att jag tycker inte att det är bortkastat att försöka. Det finns inget liv som är bortkastat, om man inte går till extremiteter vilket är ett helt annat ämne. Jag måste bara komma på hur jag ska göra. För mammas skull, för den övriga familjens skull, och kanske lite för min egen skull också. Jag skulle faktiskt vilja få någon slags upprättelse för alla tillfällen jag fått rycka in och stötta mamma vid syrrans utbrott, för alla gånger hon och jag drabbat samman då hon gjort mig illa både fysiskt och psykiskt. Nu har det fysiska inte blivit värre än något litet blåmärke eller skrapmärke, men desto mer har det psykiska blivit ärrat. Och hon har ingen rätt att göra så mot någon. Jag kan bara tänka mig hur djupa ärr vår mamma har i själen på grund av syrran.

Mycket av det pratar mamma och jag om, men till fullo kommer jag förhoppningsvis aldrig förstå hur ont det måste göra att bli förskjuten av sitt eget barn, när det ända mamma velat och önskat henne var en så skonsam tillvaro som möjligt. Som alla mödrar önskar för sina barn. Tyvärr blev det en överkompensering för att syrran inte fick växa upp med sin biologiska far, men hon har haft den bästa "styvfar" man någonsin kan önska sig, så den kompenseringen behöver du aldrig tvivla på mamma! ALDRIG!!

Förvisso kommer jag aldrig heller att förstå känslan av att inte ha min biologiska far hos mig, men jag kan med säkerhet påstå att det inte ursäktar hennes beteende på något sätt. Och om det är ilska över hennes far hon känner så ska hon inte låta den gå ut över någon annan än just hennes far. Syrran träffar honom ett par ggr/år sen hon var tillräckligt stor att ta den kontakten själv och om du någonsin läser detta syrran så kan jag tala om att när du beskriver din far och hans beteende så beskriver du dig själv. Så när du himlar med ögonen och suckar djupa suckar över honom kan du tänka på att du är EXAKT likadan! Plus lite till.

Åhh, om du bara kunde inse att du behöver hjälp. Innan det är för sent. Det är ingen som vet vad som väntar runt hörnet, ingen som vet hur mycket en annan orkar med. Det är inte säkert att din man orkar ta hur mycket skit som helst. Han har säkert en gräns han också och vad gör du om han går? Du har den bästa make du kan få som är så snäll och tålmodig, men som sagt har han också en gräns om du nu inte lyckas dupera honom så totalt som du hittils gjort. Den stackaren tar dig konstant i försvar, såsom vi tidigare gjort. Precis som vi tänkt så många gånger säger han nu: "Hon har det bara jobbigt just nu och det är så mycket runt henne. Det blir bättre snart".

Precis så låter en som blir misshandlad...
Och lite så är det väl på något vis. Nu måste vi bara komma på ett sätt att ta oss ur detta elände.

Hoppas bara att ilskan inte tar överhanden..