Idag fyller min pappa 60 år. Grattis!
Jag är en av de lyckliga i världen som fått en sådan fantastisk person till far. Han är den som alltid ställer upp, för vem det igentligen må gälla. En sann medmänniska så som man ska vara. En bättre pappa tror jag inte det är möjligt att få. Med ett lugn och en trygg hand har han ledsagat mig och mina syskon fram i livet, utan att tränga sig på eller försöka spegla sina drömmar i oss barn. Han har uppmuntrat våra egna drömmar och stöttat oss att tro på oss själva. Han har låtit oss begå våra misstag, men funnits där och stöttat när det gått knas.
Idag är han dessutom morfar/farfar och våra barn kunde inte fått en bättre morfar/farfar heller. Det är hela tiden tricks och bus när han är med. Och på ett otroligt sätt som jag ännu inte lyckats klura ut hur han gör, får han både oss barn och våra barn att förstå när det är allvar utan att på minsta sätt höja rösten, det bara finns där i hans blick och kroppspråk.
Jag minns första gången det kom fram till pappa att jag rökte. (Den ovanan sysslar jag inte med längre dock). Det var mamma som först fick mig att berätta för henne och jag trodde att hon berättade det för pappa sen. Ack vad fel jag hade. Så i min enfald gick jag ut på trappen vid ett senare tillfälle och rökte. Då ser jag plötsligt min far genom fönstret i dörren. Han säger ingenting, öppnar inte ens dörren. Han bara tittar på mig med besvikelse i ögonen, skakar lite lätt på huvudet och går därifrån. Jag har ALDRIG skämts så otroligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Och detta gjorde att under alla år som jag rökte så hade jag inga problem att göra det inför någon, förutom min far. I så stor utsträckning som möjligt höll jag mig från att röka inför honom, för jag skämdes så otroligt. Men han har aldrig "moralpredikat" för mig som så många människor gör, utan han lät mig även här ta mitt eget beslut.
Samtidigt har jag ett annat minne där jag och mamma hade ett gräl en gång i tiden, jag tror jag var 17 år. Under detta gräl sa jag - om jag får säga det själv - några ganska kloka ord, jag behöver inte berätta varken vad eller vad det handlade om. Men kontentan är att när jag sagt detta gick jag ut på trappen o satte mig för att lugna ner mig och efter en liten stund kommer pappa ut. Han ställer sig bakom mig och säger bara helt kort: "Jag tror du har blivit vuxen". Och så går han in igen för att lämna mig ifred. Den gången fick han mig att känna en stolthet som jag aldrig heller upplevt förut, och jag lever på den känslan än idag.
Sådan är han, vår far. Med sådan enkelhet "talar" han om för oss om vi gjort något bra eller dåligt och däremellan är han den underbaraste och mest humoristiska människa jag känner och han skänker oss sådan glädje av att han finns och är vår.
Jag, och jag vet att min bror känner likadant, är stolt över att vara hans barn. Jag känner mig priviligierad över att ha fått växa upp i hans hem och med hans kärleksfulla omsorg. Jag önskar att mina barn ska känna samma för mig en dag som jag gör för honom, men jag vet inte om det ens är möjligt. Jag älskar min pappa över allt annat och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ha honom kvar i våra liv i måååånga år till. Och mamma: Jag älskar dig lika mycket, men på ett annat sätt, det hoppas jag att du vet. Jag behöver er båda i mitt liv både då, nu och långt in i framtiden. Ni kompletterar varandra precis så som man ska. Utan er hade jag inte kommit så här långt.
Jag hoppas din dag blir så fantastisk som du förtjänar.
Jag älskar dig pappa. Grattis på födelsedagen.
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar