Jag vet inte hur ni resonerar, men jag slutade att avge nyårslöfte den gången jag lovade att sluta röka för femtielfte gången i ordningen och bröt löftet för... femtielfte gången. Det var nog när jag var någonstans runt 20 årsåldern tror jag. Med andra ord är det rätt länge sen jag avlade ett nyårslöfte.
I år ska jag inte heller avge ett nyårslöfte, däremot har jag bestämt mig för att nu får det vara nog med tröstätande och negativa tankar runt mitt utseende. Jag ska äta mindre onyttigt och försöka avhålla mig från läsk och så ska jag ta långprmenader på minst en timme 4-5 dagar i veckan beroende på väder. Och det enda väder som får hålla mig borta är snöstorm, eller skyfall. Detta för Räkans skull som sitter försvarslös i barnvagnen. Men förhoppningsvis kommer dessa väderförhållanden inte att hålla i sig så länge om de kommer. Det brukar de inte göra. Är det för kallt så Räkans kinder riskerar att ta skada går jag nog inte heller ut. Jag vill ju inte att hon ska få problem med huden redan nu..
En annan anledning att ordna till kroppshyddan igen är ju att gubben min fyller 40 år nu 2010, å då vill man ju att han ska få hålla i nåt snyggt paket, o inte en degklump. U know what I mean... ;)
Men som sagt, det är INTE ett nyårslöfte utan jag har bara bestämt mig att efter dessa helger är det god tid att börja tänka om. Handen på hjärtat: Hur många är det som klarat av att infria sitt nyårslöfte? Hehe, det kanske ni alla har, men jag känner mig själv och det där med karraktär, det är inte min grej helt enkelt. Och det är det som gör det så förbaskat svårt...
Kram
tisdag 29 december 2009
måndag 28 december 2009
Vanor
Nu har julen passerat för i år igen och nyåret är i antågande.. Detta år har gått vansinnigt fort, men det var inte det jag skulle skriva om idag. Dagens rubrik är vanor:
Hur sjutton kan någon få för sig att vanan sjukdom runt julafton skulle vara en bra idé? Ja, inte tycker jag att det är en bra idé, men likförbannat så förföljer den vanan just mig! Varför?
Det började för åtta år sen, eller i alla fall är det de senaste åtta åren jag har koll på.. För åtta år sen var min Liten bara 9 månader gammal när han skulle fira sin första jul. Men det var tydligen inte tillräckligt spännande med bara jul och presenter så han fick ett rejält astmaanfall och vi fick åka till sjukhuset för att bli inlagda ett par dygn under övervakning och andningshjälp varannan timme dygnet runt. Efter ett par dygn blev hans mamma - jag - magsjuk å det grönjävligaste jag varit med om. Dessutom var jag rätt slutkörd efter vakandet så vi blev förflyttade till smittskyddsavdelningen.. ett dygn efter det fick vi sen åka hem, dagen före julafton! Hur fräsch var man vid det julbordet?!
Året efter tyckte min son fortfarande att det inte var tillräckligt spännande med bara jul... Så han drar på sig en lunginflammation och typ 41 graders feber. In till sjukan igen för att spendera hela dagen där med undersökningar osv, men vi fick till slut åka hem igen med medicinering och riktlinjer eftersom det var... dagen innan julafton!
Året efter det var jag magsjuk igen, och jag behöver väl inte beskriva det mer detaljerat än så, förutom att julbordet inte var någon höjdare igen...
Året efter det firade vi julen hemma hos min syster och jag spenderade den julen på hennes soffa. Jag var dyngförkyld och hade feber o var supersänkt. Sov mest, men lyckades hålla mig halvvaken vid julklappsutdelningen. Jag vill minnas att det var något speciellt med öppnandet det året för någon, men jag minns inte vad det var. Hmm?!
Året efter det var sonen sjuk igen, men bara lite lätt vanlig förkylning, som sedan hans mor smittades av. Och det året var det nog värst efter julen faktiskt. Jag var förkyld 3 ggr och magsjuk en gång under januari och februari! Fast värst var det nog ändå för min son som fick vinterkräksjukan 4 ggr under samma period!!! Jag tyckte så synd om honom då. Han sa vid sista tillfället helt utmattat hängande över min arm: "Mamma, ska jag ALDRIG sluta kräkas?" Plutten, vad det värkte i mitt hjärta då.
Året efter var lite av en repris, men bara för mig. Flera förkylningar runt nyåret och de två första månaderna. Detta år blev jag faktiskt kallad på utredning på jobbet, men det var mer pga att det ska vara så efter ett visst antal frånvarotillfällen. Vi visste ju vad det berodde på och det var inga konstigheter med det.
Nu i år var det dags igen och vi hade dessutom bjudit in en god vän som är nyopererad - stor operation - så han skulle slippa ligga hemma ensam på jul. Men vad händer?! Jo, jag drar på mig en förkylning igen lagom fredagen innan jul som håller i sig ända fram till julafton. Dessutom drar min lilla Räka på sig en streptokock som måste behandlas med penicillin, 2 dagar innan jul!! Så vår stackars gode vän får likförbannat fira jul hemma ensam. Usch och fy för mig och mina vanor!
Nästa år SKA jag vara frisk och även mina små! Så det så!
Kram
Hur sjutton kan någon få för sig att vanan sjukdom runt julafton skulle vara en bra idé? Ja, inte tycker jag att det är en bra idé, men likförbannat så förföljer den vanan just mig! Varför?
Det började för åtta år sen, eller i alla fall är det de senaste åtta åren jag har koll på.. För åtta år sen var min Liten bara 9 månader gammal när han skulle fira sin första jul. Men det var tydligen inte tillräckligt spännande med bara jul och presenter så han fick ett rejält astmaanfall och vi fick åka till sjukhuset för att bli inlagda ett par dygn under övervakning och andningshjälp varannan timme dygnet runt. Efter ett par dygn blev hans mamma - jag - magsjuk å det grönjävligaste jag varit med om. Dessutom var jag rätt slutkörd efter vakandet så vi blev förflyttade till smittskyddsavdelningen.. ett dygn efter det fick vi sen åka hem, dagen före julafton! Hur fräsch var man vid det julbordet?!
Året efter tyckte min son fortfarande att det inte var tillräckligt spännande med bara jul... Så han drar på sig en lunginflammation och typ 41 graders feber. In till sjukan igen för att spendera hela dagen där med undersökningar osv, men vi fick till slut åka hem igen med medicinering och riktlinjer eftersom det var... dagen innan julafton!
Året efter det var jag magsjuk igen, och jag behöver väl inte beskriva det mer detaljerat än så, förutom att julbordet inte var någon höjdare igen...
Året efter det firade vi julen hemma hos min syster och jag spenderade den julen på hennes soffa. Jag var dyngförkyld och hade feber o var supersänkt. Sov mest, men lyckades hålla mig halvvaken vid julklappsutdelningen. Jag vill minnas att det var något speciellt med öppnandet det året för någon, men jag minns inte vad det var. Hmm?!
Året efter det var sonen sjuk igen, men bara lite lätt vanlig förkylning, som sedan hans mor smittades av. Och det året var det nog värst efter julen faktiskt. Jag var förkyld 3 ggr och magsjuk en gång under januari och februari! Fast värst var det nog ändå för min son som fick vinterkräksjukan 4 ggr under samma period!!! Jag tyckte så synd om honom då. Han sa vid sista tillfället helt utmattat hängande över min arm: "Mamma, ska jag ALDRIG sluta kräkas?" Plutten, vad det värkte i mitt hjärta då.
Året efter var lite av en repris, men bara för mig. Flera förkylningar runt nyåret och de två första månaderna. Detta år blev jag faktiskt kallad på utredning på jobbet, men det var mer pga att det ska vara så efter ett visst antal frånvarotillfällen. Vi visste ju vad det berodde på och det var inga konstigheter med det.
Nu i år var det dags igen och vi hade dessutom bjudit in en god vän som är nyopererad - stor operation - så han skulle slippa ligga hemma ensam på jul. Men vad händer?! Jo, jag drar på mig en förkylning igen lagom fredagen innan jul som håller i sig ända fram till julafton. Dessutom drar min lilla Räka på sig en streptokock som måste behandlas med penicillin, 2 dagar innan jul!! Så vår stackars gode vän får likförbannat fira jul hemma ensam. Usch och fy för mig och mina vanor!
Nästa år SKA jag vara frisk och även mina små! Så det så!
Kram
fredag 18 december 2009
Snart jul
Nu närmar sig julen med stormsteg, och äntligen börjar stämningen infinna sig också. Tack och lov för att snön kom, även om det var i mesta laget att skotta utanför dörren. Fast å andra sidan är det andras vardag, så jag ska inte klaga. Det var lite jobbigt bara eftersom jag inte var helt frisk när jag fick lov att skotta. Men det går över :)
Men som sagt, snart jul. Detta innebär att det snart är ett år sen jag träffade min syster och hennes familj för sista gången. Hur känns det då? Jo, jag har blandade känslor för detta. Eftersom jag inte är emetionellt handikappad så sörjer jag förlusten av min syster, min vän svågern, och mina systerbarn. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse och lätt ilska över att tydligen inte vara mer värd som vän/svägerska eller moster. För tydligen har det inte varit värt besväret att försöka träffas ändå. Jag kan tänka att mamma och pappa känner likadant. Jag har försökt att kontakta de oskyldigt drabbade och föreslagit tillfällen att träffas, men när de (vuxna) barnen inte ens kan höra av sig o gratulera sin morfar på hans 60-årsdag!! Då känns det inte bra. Men jag kan inte göra så mycket mer än jag gjort och jag är benägen att ge upp.
Vad det gäller syrran så kan jag bara tragiskt nog säga att det nu med facit i hand märks vilken otrolig energi och platts hon tagit i våra liv. För när vi övriga träffas och umgås i familjen nuförtiden är det med ett sådant lugn och en harmoni som jag aldrig upplevt förut. Därför ångrar jag att inget blev sagt tidigare. Sådant slöseri med energi är närapå kriminellt! Och detta betyder inte att jag önskar att syrran försvunnit ur vårat liv tidigare, utan jag menar att om vi sagt ifrån tidigare hade vi kanske räddat hennes beteende och vi hade varit en hel och lycklig familj allihopa idag.
Men i och med att vi gjort som vi gjort och att det blev som det blev, är jag ändå glad att jag sa ifrån. För även om det är sorgligt att hon inte är med oss längre, är det ändå lugnare och skönare utan henne än att ha henne med när hon har det beteende som hon har. Jag är ledsen syrran, men denna jul går i glädjens tecken, utan dig.
Och för de övriga i din familj önskar jag en god jul och hoppas ni får det trevligt ändå. Och vill ni träffa oss, får ni ta steget. Jag tänker inte försöka mer, för det är under min värdighet. Vill ni så vill ni, annars får det vara.
God Jul
Men som sagt, snart jul. Detta innebär att det snart är ett år sen jag träffade min syster och hennes familj för sista gången. Hur känns det då? Jo, jag har blandade känslor för detta. Eftersom jag inte är emetionellt handikappad så sörjer jag förlusten av min syster, min vän svågern, och mina systerbarn. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag känner en viss besvikelse och lätt ilska över att tydligen inte vara mer värd som vän/svägerska eller moster. För tydligen har det inte varit värt besväret att försöka träffas ändå. Jag kan tänka att mamma och pappa känner likadant. Jag har försökt att kontakta de oskyldigt drabbade och föreslagit tillfällen att träffas, men när de (vuxna) barnen inte ens kan höra av sig o gratulera sin morfar på hans 60-årsdag!! Då känns det inte bra. Men jag kan inte göra så mycket mer än jag gjort och jag är benägen att ge upp.
Vad det gäller syrran så kan jag bara tragiskt nog säga att det nu med facit i hand märks vilken otrolig energi och platts hon tagit i våra liv. För när vi övriga träffas och umgås i familjen nuförtiden är det med ett sådant lugn och en harmoni som jag aldrig upplevt förut. Därför ångrar jag att inget blev sagt tidigare. Sådant slöseri med energi är närapå kriminellt! Och detta betyder inte att jag önskar att syrran försvunnit ur vårat liv tidigare, utan jag menar att om vi sagt ifrån tidigare hade vi kanske räddat hennes beteende och vi hade varit en hel och lycklig familj allihopa idag.
Men i och med att vi gjort som vi gjort och att det blev som det blev, är jag ändå glad att jag sa ifrån. För även om det är sorgligt att hon inte är med oss längre, är det ändå lugnare och skönare utan henne än att ha henne med när hon har det beteende som hon har. Jag är ledsen syrran, men denna jul går i glädjens tecken, utan dig.
Och för de övriga i din familj önskar jag en god jul och hoppas ni får det trevligt ändå. Och vill ni träffa oss, får ni ta steget. Jag tänker inte försöka mer, för det är under min värdighet. Vill ni så vill ni, annars får det vara.
God Jul
måndag 14 december 2009
Så roligt, men den mänskliga avundsjukan sätter in..
Idag fick jag besked om att en god vän vunnit en miljon. En miljon! Jag blev självklart riktigt och ärligt glad för dennes skull. MEN! Varför var det inte jag?! Jag vill också vinna någon gång. Det högsta belopp jag någonsin vunnit är 500 på premieobligationer som min farmor hade åt mig en gång i tiden. Annars har det bara varit max 100 på trisslott.
Visst, man ska va glad för det lilla. Jag kunde ju förlorat varje gång... Men det skulle vara så skönt att känna sig lite bekymmersfri en stund. Idag är ju inte en miljon vad det en gång var, men det är fortfarande väldigt mycket pengar. Och är det nå´t man inte har gott om som föräldraledig, så är det just pengar.
Fast åter igen: Jag är jätteglad för din skull. Du är VÄL värd de pengarna. Absolut! Och det menar jag verkligen, det hoppas jag du förstår, även om jag är lite avundsjuk också. :)
GRATTIS! Och hoppas du får mycke glädje av vinsten. Den är din, och du förtjänar den verkligen!
Kram
Visst, man ska va glad för det lilla. Jag kunde ju förlorat varje gång... Men det skulle vara så skönt att känna sig lite bekymmersfri en stund. Idag är ju inte en miljon vad det en gång var, men det är fortfarande väldigt mycket pengar. Och är det nå´t man inte har gott om som föräldraledig, så är det just pengar.
Fast åter igen: Jag är jätteglad för din skull. Du är VÄL värd de pengarna. Absolut! Och det menar jag verkligen, det hoppas jag du förstår, även om jag är lite avundsjuk också. :)
GRATTIS! Och hoppas du får mycke glädje av vinsten. Den är din, och du förtjänar den verkligen!
Kram
måndag 7 december 2009
torsdag 3 december 2009
Hur gör man?
Har funderat nu i några dagar på det här med att blogga. De flesta skriver ett kort inlägg om vad de gjort just denna dag eller liknande. Och kollar man upp vad det menas med att blogga så står det att man lägger in korta inlägg. Men då ställer jag mig den frågan: Hur gör man?
Jag har en förmåga att få mina inlägg till små noveller. I förra inlägget försökte jag hålla mig kort, men det resulterade i att jag skrev för otydligt om en sak och det blev missförstånd. Nu vet jag att det inte var ett så allvarligt missförstånd, men dock. Det kan ju faktiskt finnas någon som tog det jag skrev på väldigt stort allvar och rent av går o tycker illa om mig för det. Och det vill jag ju inte. Inte ens av någon anonym. Och det vill väl ingen.
För att återgå till missförståndet i mitt förra inlägg så skrev jag så det tolkades som att "moderna" mammor inte vill finnas för sina barn! Vilket INTE var min avsikt. Självklart vill varenda (hoppas jag) människa som skaffar barn finnas för sina barn! Det jag försökte förmedla var min känsla av att man som kvinna idag inte talar om att vilja vara en "hemmafru" - och nu menar jag inte Anna Anka typen, utan en vanlig dödlig hemmafrutyp - hoppas ni förstår vad jag menar. Att vilja vara "hemmafru" känns lite förlegat därav mitt ordval "moderna mammor". Och varför känns det förlegat med att vilja vara hemmafru? Jo, jag tror att det har å göra med att kvinnor har kämpat så hårt för att få komma in i arbetslivet på sammavillkor som männen, och nu när vi är där (nästan) så kanske det känns tabu att vilja "kliva tillbaka".
Men det här är MINA tankar, och MIN tolkning. Det är absolut inte facit eller grundat på någon forskning eller enkät eller någonting. Bara vad JAG har tänkt om ämnet. Alltså finns det inget rätt eller fel i det jag skrivit.
Dessutom vill jag förklara att jag har absolut inget emot de som Inte vill vara hemmafru. Jag vill väl inte heller vara hemmafru i den bemärkelsen. Jag tycker att det är fantastiskt att det finns de som trivs med sina jobb och längtar tillbaka när de fått barn o familj. Jag önskar att jag var en av de också, men jag tror att jag hade det lite för turbulent på min arbetsplats under en relativt lång tid precis innan jag gick hem på föräldraledighet, så jag känner en lätt ångest över att gå tillbaka med risk för att det är lika turbulent fortfarande. Och DET har jag ingen lust med. Det orkar jag inte. Inte samtidigt som jag ska vara en "god mor" och en sambo det går att leva med...
För att vara en förälder som "finns för sina barn" är en förälder som är hyffsat pigg när man umgås med familjen och är på bra humör och orkar med när det ska plåstras om och redas ut kontroverser mellan syskon osv. Och för att vara det måste man trivas med sig själv och med det man gör. Och då spelar det ingen roll om man är "hemmafru" eller en "modern mamma" - eller pappa för den delen.
Och innerst inne tror jag de flesta gärna önskar att de slapp jobba, vilket är ett nödvändigt ont, så de kunde syssla med någon hobby eller liknande. Människan är lat av naturen, det gäller bara att hitta något roligt att sysselsätta sig med för att jaga bort latmasken.
Summa sumarum av detta inlägg: Jag får leva med att jag inte kan hålla mig kort, och inte försöka dra ner på texten med risk för onödiga missförstånd bara för att minimera inläggen. Sen förstår jag också att det trotts detta kan finnas de som tar illa upp av vad jag skriver, men det får jag väl också leva med. Det är ju faktiskt så som reklamen säger (om fotboll tror jag det är va?) att det räcker med man har en åsikt, så finns det alltid någon som har en annan åsikt.. Och gillar man inte min "stil" så går det att klicka sig vidare och ignorera min blogg.
Förlåt till de som känner sig förolämpade eller liknande av mina inlägg. Jag skriver inte för att såra, utan jag skriver för att.. jaa, för att, helt enkelt.
Kram
Jag har en förmåga att få mina inlägg till små noveller. I förra inlägget försökte jag hålla mig kort, men det resulterade i att jag skrev för otydligt om en sak och det blev missförstånd. Nu vet jag att det inte var ett så allvarligt missförstånd, men dock. Det kan ju faktiskt finnas någon som tog det jag skrev på väldigt stort allvar och rent av går o tycker illa om mig för det. Och det vill jag ju inte. Inte ens av någon anonym. Och det vill väl ingen.
För att återgå till missförståndet i mitt förra inlägg så skrev jag så det tolkades som att "moderna" mammor inte vill finnas för sina barn! Vilket INTE var min avsikt. Självklart vill varenda (hoppas jag) människa som skaffar barn finnas för sina barn! Det jag försökte förmedla var min känsla av att man som kvinna idag inte talar om att vilja vara en "hemmafru" - och nu menar jag inte Anna Anka typen, utan en vanlig dödlig hemmafrutyp - hoppas ni förstår vad jag menar. Att vilja vara "hemmafru" känns lite förlegat därav mitt ordval "moderna mammor". Och varför känns det förlegat med att vilja vara hemmafru? Jo, jag tror att det har å göra med att kvinnor har kämpat så hårt för att få komma in i arbetslivet på sammavillkor som männen, och nu när vi är där (nästan) så kanske det känns tabu att vilja "kliva tillbaka".
Men det här är MINA tankar, och MIN tolkning. Det är absolut inte facit eller grundat på någon forskning eller enkät eller någonting. Bara vad JAG har tänkt om ämnet. Alltså finns det inget rätt eller fel i det jag skrivit.
Dessutom vill jag förklara att jag har absolut inget emot de som Inte vill vara hemmafru. Jag vill väl inte heller vara hemmafru i den bemärkelsen. Jag tycker att det är fantastiskt att det finns de som trivs med sina jobb och längtar tillbaka när de fått barn o familj. Jag önskar att jag var en av de också, men jag tror att jag hade det lite för turbulent på min arbetsplats under en relativt lång tid precis innan jag gick hem på föräldraledighet, så jag känner en lätt ångest över att gå tillbaka med risk för att det är lika turbulent fortfarande. Och DET har jag ingen lust med. Det orkar jag inte. Inte samtidigt som jag ska vara en "god mor" och en sambo det går att leva med...
För att vara en förälder som "finns för sina barn" är en förälder som är hyffsat pigg när man umgås med familjen och är på bra humör och orkar med när det ska plåstras om och redas ut kontroverser mellan syskon osv. Och för att vara det måste man trivas med sig själv och med det man gör. Och då spelar det ingen roll om man är "hemmafru" eller en "modern mamma" - eller pappa för den delen.
Och innerst inne tror jag de flesta gärna önskar att de slapp jobba, vilket är ett nödvändigt ont, så de kunde syssla med någon hobby eller liknande. Människan är lat av naturen, det gäller bara att hitta något roligt att sysselsätta sig med för att jaga bort latmasken.
Summa sumarum av detta inlägg: Jag får leva med att jag inte kan hålla mig kort, och inte försöka dra ner på texten med risk för onödiga missförstånd bara för att minimera inläggen. Sen förstår jag också att det trotts detta kan finnas de som tar illa upp av vad jag skriver, men det får jag väl också leva med. Det är ju faktiskt så som reklamen säger (om fotboll tror jag det är va?) att det räcker med man har en åsikt, så finns det alltid någon som har en annan åsikt.. Och gillar man inte min "stil" så går det att klicka sig vidare och ignorera min blogg.
Förlåt till de som känner sig förolämpade eller liknande av mina inlägg. Jag skriver inte för att såra, utan jag skriver för att.. jaa, för att, helt enkelt.
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)