Åhh så arg man kan bli över andra människors nonchalans!
För snart 2 år sen flyttade vi in på denna adress där vi nu bor. I och med det så flyttade de föregående ägarna ut från denna adress. MEN!!! La de in någon adressändring?! Nej.
Jag är för närvarande jävligt fattig, och då menar jag så fattig att vi håller på o säljer av "onödiga" prylar för att ha råd med mat (ett medvetet val iofs för att kunna vara hemma längre med Räkan). Men skulle vi flytta så skulle jag trotts det bekosta en adressändring av respekt för brevbärarna och de nya bostadsägarna. För det är INTE snällt att låta de som tagit över huset, att även få ta över brevbäringen av deras förbannade post!
I snart 2 års tid har jag nu kämpat med att prata med posten, citymail och diverse företag för att de ska sluta skicka deras förbannade post till mig. Till och med den förra ägarens ARBETSPLATTS!!!!! hade fel adress!?! Är inte detta höjden av snålhet, lathet eller jag vet inte vad? Trött är jag i alla fall på att skicka tillbaka deras jävla post!
Så den som läser detta och ska flytta: Ta till er detta och snåla inte på en så enkel sak!
Kram
fredag 29 januari 2010
torsdag 28 januari 2010
Så där ja...
Så sprack nästa plan/överaskning oxå! Grrr! Som sagt, varför i hela fridens namn ska man planera något alls? Och detta var dessutom en öppen plan eftersom vi skulle avvakta och se hur det gick att ha barnvakt.
Nå, denna plan var att OM det gick bra med barnvakt på tisdagskvällen, så skulle min bror sitta barnvakt några timmar under fredagskvällen. Han är jättebra med Räkan och hon älskar hans vikingasmycken ;) Jag har en bling-bling tjej...
Åter till ämnet. Ett par vänner bjöd in mig - och min gubbe - på middag hemma hos de på fredagskvällen, fullt medvetna om att vi skulle behöva vara lite "stand by". Men vi skulle som sagt ha ätit gott och tagit ett glas vin (JAG, gubben skulle få köra för första gången sen typ 2 år tillbaka) Och så skulle vi ha suttit och pratat "vuxet" utan att den lilla söta Räkan skulle påkallat uppmärksamhet konstant.
Det hade varit ett superskönt avbrott i min vardag, och välbehövligt i vårt förhållande. Båda dessa aktiviteter är något vi verkligen behöver, jag och gubben min. Så jag är SÅ JÄVLA FÖRBANNAD på denna mage och feber! Nu sitter vi här som vanligt istället, jag lite hängigare än vanligt, men dock. Visst umgås vi, men det är väl mer på ett "vi bor under sammatak" sätt. Inte så roligt alltså. Vi behöver komma ifrån babymiljön en stund för att få tillbaka gnistan ordentligt. Ingen av oss har slutat tycka om varandra, men det där lilla extra behöver få lite syre på glöden.
Ush och fy och blää för denna vecka! Förhoppningsvis - och det tvivlar jag inte på - så får vi en ny inbjudan till middag hos dessa vänner igen. Men jag såg fram emot dessa händelser så himla mycket.
Men vad är väl en bal på slottet.... ;)
Kram
Nå, denna plan var att OM det gick bra med barnvakt på tisdagskvällen, så skulle min bror sitta barnvakt några timmar under fredagskvällen. Han är jättebra med Räkan och hon älskar hans vikingasmycken ;) Jag har en bling-bling tjej...
Åter till ämnet. Ett par vänner bjöd in mig - och min gubbe - på middag hemma hos de på fredagskvällen, fullt medvetna om att vi skulle behöva vara lite "stand by". Men vi skulle som sagt ha ätit gott och tagit ett glas vin (JAG, gubben skulle få köra för första gången sen typ 2 år tillbaka) Och så skulle vi ha suttit och pratat "vuxet" utan att den lilla söta Räkan skulle påkallat uppmärksamhet konstant.
Det hade varit ett superskönt avbrott i min vardag, och välbehövligt i vårt förhållande. Båda dessa aktiviteter är något vi verkligen behöver, jag och gubben min. Så jag är SÅ JÄVLA FÖRBANNAD på denna mage och feber! Nu sitter vi här som vanligt istället, jag lite hängigare än vanligt, men dock. Visst umgås vi, men det är väl mer på ett "vi bor under sammatak" sätt. Inte så roligt alltså. Vi behöver komma ifrån babymiljön en stund för att få tillbaka gnistan ordentligt. Ingen av oss har slutat tycka om varandra, men det där lilla extra behöver få lite syre på glöden.
Ush och fy och blää för denna vecka! Förhoppningsvis - och det tvivlar jag inte på - så får vi en ny inbjudan till middag hos dessa vänner igen. Men jag såg fram emot dessa händelser så himla mycket.
Men vad är väl en bal på slottet.... ;)
Kram
tisdag 26 januari 2010
Jävla skit!! På ren svenska
Varför ska det alltid strula när jag försöker planera någonting?! Jag begriper inte. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är ingen idé att planera, för det skiter sig likförbannat!
Jag fick rätt igen.. Fast det jag hade planerat är rätt svårt att genomföra utan just det - en plan.
Min gubbe och jag har inte gjort någonting tillsamamns bara han o jag på drygt ett år. Det är knappt vi gjort något på tu man hand heller för den delen. Dels för att vi snålar på ekonomin så jag kan vara hemma länge med Räkan. Men för min del har det varit lite bekymmersamt att rymma eftersom jag fortfarande ammar.. Det är lättare nu givetvis, men under en längre period så fick de långa utflykterna vänta.
Men nu hade jag äntligen planerat att vi skulle göra något bara han o jag. Om så bara för en kort liten utflykt. Jag hade talat med mamma som skulle ställa upp som barnvakt de timmarna det skulle ta trotts att hon då behövde sova över en natt. Hon är som jag o sover hellst i sin egen säng, och det har jag full förståelse för.
Hur som hellst. Mamma skulle komma tidigt på tisdagseftermiddagen och vi skulle hjälpas åt att fixa middag till oss allihop, för att spara en liten slant. Sen skulle jag överaska gubben med att vi skulle åka på ett biobesök bara han o jag. Han har velat gå på bio jättelänge, men inte kommit iväg och det skulle ta lagom lång tid för att ha barnvakt för första gången.
Så vad händer då? Jo, då börjar jag känna mig lite lätt bubblig och konstig i magen på måndagskvällen för att en stund senare ligga med feberfrossa. Klockan 1 på natten var det sen dags för mig att uppsöka toalett och jag tänker inte beskriva vad jag gjorde där, men jag mådde inge bra.
Jag ligger och tycker synd om mig själv och gubben försöker trösta mig med att imorgon är det säkert över. Jo förvisso, men han vet ju inte att jag planerat denna överaskning! Att jag mår lite dåligt kan man väl "överleva", det har man gjort förr. Men min överaskning! JÄVLA SKIT!!!!! Bokstavligt talat ;) (galghumor)
Nåja, nu kommer du troligtvis att läsa detta gubben min, och jag kan meddela att planen är inte övergiven, bara förskjuten. Vi SKA gå på den där bion. Har redan stämt av med mamma om ett nytt tillfälle, så hang in there.
Usch för kräksjuka!
Kram
Jag fick rätt igen.. Fast det jag hade planerat är rätt svårt att genomföra utan just det - en plan.
Min gubbe och jag har inte gjort någonting tillsamamns bara han o jag på drygt ett år. Det är knappt vi gjort något på tu man hand heller för den delen. Dels för att vi snålar på ekonomin så jag kan vara hemma länge med Räkan. Men för min del har det varit lite bekymmersamt att rymma eftersom jag fortfarande ammar.. Det är lättare nu givetvis, men under en längre period så fick de långa utflykterna vänta.
Men nu hade jag äntligen planerat att vi skulle göra något bara han o jag. Om så bara för en kort liten utflykt. Jag hade talat med mamma som skulle ställa upp som barnvakt de timmarna det skulle ta trotts att hon då behövde sova över en natt. Hon är som jag o sover hellst i sin egen säng, och det har jag full förståelse för.
Hur som hellst. Mamma skulle komma tidigt på tisdagseftermiddagen och vi skulle hjälpas åt att fixa middag till oss allihop, för att spara en liten slant. Sen skulle jag överaska gubben med att vi skulle åka på ett biobesök bara han o jag. Han har velat gå på bio jättelänge, men inte kommit iväg och det skulle ta lagom lång tid för att ha barnvakt för första gången.
Så vad händer då? Jo, då börjar jag känna mig lite lätt bubblig och konstig i magen på måndagskvällen för att en stund senare ligga med feberfrossa. Klockan 1 på natten var det sen dags för mig att uppsöka toalett och jag tänker inte beskriva vad jag gjorde där, men jag mådde inge bra.
Jag ligger och tycker synd om mig själv och gubben försöker trösta mig med att imorgon är det säkert över. Jo förvisso, men han vet ju inte att jag planerat denna överaskning! Att jag mår lite dåligt kan man väl "överleva", det har man gjort förr. Men min överaskning! JÄVLA SKIT!!!!! Bokstavligt talat ;) (galghumor)
Nåja, nu kommer du troligtvis att läsa detta gubben min, och jag kan meddela att planen är inte övergiven, bara förskjuten. Vi SKA gå på den där bion. Har redan stämt av med mamma om ett nytt tillfälle, så hang in there.
Usch för kräksjuka!
Kram
måndag 18 januari 2010
Jag förstår inte
.. hur man kunde genomföra något så avskyvärt som att släppa atombomberna i Hiroshima och Nagasaki?!
Jag tittade idag på en historiekanal och där visade de dokumentären om Hiroshima. Jag såg första delen för någon vecka sen och idag såg jag fortsättningen. Sist avslutades programmet med att bomben släpptes, men man såg aldrig nedslaget. Idag såg man just nedslaget och förödelsen efter.
Jag har varit tagen hela dagen. Visst hängde jag med i skolundervisningen osv, men jag kan inte låta bli att beröras av dessa bilder och höra de överlevandes historia, även om det är en upprepning.. Det är så fruktansvärt!
Jag blir så ledsen och berörd när man hör hur offren berättar om sina minnen. En del har de filmatiserat och några bilder är riktiga. Det riktigt vrider sig i kroppen på mig när man ser dessa förkolnade kroppar, sargade kroppar och kroppar som kämpar med allt vad de har för att söka räddning i ett totalt kaos. En av de överlevande berättar att den första han mötte gjorde honom totalt förvirrad, för det såg inte ut som en människa. Det var en kolbit, med stumpar som stack ut på sidorna och i toppen som stapplade framåt och föll ihop framför hans fötter. När han skulle känna efter pulsen fanns det inget att sätta fingrarna på...
Och liknande möten sker än idag runt om i världen, av olika anledningar, både av krig och av naturkatastrofer, och det tynger mitt hjärta. Samtidigt är jag så oerhört glad och tacksam över att jag bor i ett land där detta är ett ganska osannolikt senario. Jag håller tummarna för glatta livet att det får fortsätta vara så. För jag förstår inte varför någon vill någon annan så ont, och jag förstår inte varför naturkatastrofer "måste" ske. Varför kan inte alla bara få leva för att sen enkelt få somna in när tiden är mogen?
Kram
Jag tittade idag på en historiekanal och där visade de dokumentären om Hiroshima. Jag såg första delen för någon vecka sen och idag såg jag fortsättningen. Sist avslutades programmet med att bomben släpptes, men man såg aldrig nedslaget. Idag såg man just nedslaget och förödelsen efter.
Jag har varit tagen hela dagen. Visst hängde jag med i skolundervisningen osv, men jag kan inte låta bli att beröras av dessa bilder och höra de överlevandes historia, även om det är en upprepning.. Det är så fruktansvärt!
Jag blir så ledsen och berörd när man hör hur offren berättar om sina minnen. En del har de filmatiserat och några bilder är riktiga. Det riktigt vrider sig i kroppen på mig när man ser dessa förkolnade kroppar, sargade kroppar och kroppar som kämpar med allt vad de har för att söka räddning i ett totalt kaos. En av de överlevande berättar att den första han mötte gjorde honom totalt förvirrad, för det såg inte ut som en människa. Det var en kolbit, med stumpar som stack ut på sidorna och i toppen som stapplade framåt och föll ihop framför hans fötter. När han skulle känna efter pulsen fanns det inget att sätta fingrarna på...
Och liknande möten sker än idag runt om i världen, av olika anledningar, både av krig och av naturkatastrofer, och det tynger mitt hjärta. Samtidigt är jag så oerhört glad och tacksam över att jag bor i ett land där detta är ett ganska osannolikt senario. Jag håller tummarna för glatta livet att det får fortsätta vara så. För jag förstår inte varför någon vill någon annan så ont, och jag förstår inte varför naturkatastrofer "måste" ske. Varför kan inte alla bara få leva för att sen enkelt få somna in när tiden är mogen?
Kram
lördag 16 januari 2010
Taskig uppdatering
Nu har det gått flera dagar sen jag var inne igen. Jag är kanske inte så bra på det här med att blogga.. Måste man vara inne varje dag eller kan man hålla på som jag o hatta lite till o från?
Hur som hellst har det gått några dagar och först tänkte jag för mig själv att det har ju inte hänt nå´t.. Men va tusan, sen insåg jag snabbt att jag har ju knappt varit hemma denna vecka. Min gubbe har varit jättesnäll denna vecka o tagit Räkan på kvällarna så jag har kunnat gå på bio - i tisdags, med kompis o såg en komedi så jag fick skratta lite igen. I onsdags följde jag med en väninna och hennes son på studiebesök på en skola, för det är dags för honom att välja gymnasiegren. Det var en trevlig kväll och ett skönt avbrott i min vardag. I torsdags var jag hos en annan vän o vi köpte hem pizza som vi åt hemma hos henne för att sen gå in till soffan med lite glass o kaffe och så myste vi framför en film o småpratade. Hur trevligt som hellst. Och sen avslutade jag och gubben vardagsveckan med att hyra hem lite filmer som vi började titta på igårkväll.
Så hur kunde jag tänka att det inte har hänt nå´t?! Veckan var ju mer händelserik än vad det varit på superlänge. I alla fall om man tänker rent egoistikt och "jagtid". Undrar hur detta skall toppas ;) Nä, skämt å sido. Hädanefter ska jag nog försöka sprida ut mina aktiviteter till kanske en eller max ett par i veckan så gubben inte får stora skälvan. Det var ju ändå jag som absolut vill ha ett barn till och vara hemma. Då kan jag inte hålla på o rymma hela tiden. Men som sagt, en kväll varannan vecka ska jag väl kunna få andas ut lite.
Tack för veckan som gått älskling! :)
Kram
Hur som hellst har det gått några dagar och först tänkte jag för mig själv att det har ju inte hänt nå´t.. Men va tusan, sen insåg jag snabbt att jag har ju knappt varit hemma denna vecka. Min gubbe har varit jättesnäll denna vecka o tagit Räkan på kvällarna så jag har kunnat gå på bio - i tisdags, med kompis o såg en komedi så jag fick skratta lite igen. I onsdags följde jag med en väninna och hennes son på studiebesök på en skola, för det är dags för honom att välja gymnasiegren. Det var en trevlig kväll och ett skönt avbrott i min vardag. I torsdags var jag hos en annan vän o vi köpte hem pizza som vi åt hemma hos henne för att sen gå in till soffan med lite glass o kaffe och så myste vi framför en film o småpratade. Hur trevligt som hellst. Och sen avslutade jag och gubben vardagsveckan med att hyra hem lite filmer som vi började titta på igårkväll.
Så hur kunde jag tänka att det inte har hänt nå´t?! Veckan var ju mer händelserik än vad det varit på superlänge. I alla fall om man tänker rent egoistikt och "jagtid". Undrar hur detta skall toppas ;) Nä, skämt å sido. Hädanefter ska jag nog försöka sprida ut mina aktiviteter till kanske en eller max ett par i veckan så gubben inte får stora skälvan. Det var ju ändå jag som absolut vill ha ett barn till och vara hemma. Då kan jag inte hålla på o rymma hela tiden. Men som sagt, en kväll varannan vecka ska jag väl kunna få andas ut lite.
Tack för veckan som gått älskling! :)
Kram
söndag 10 januari 2010
Recept
Idag blir det ett inlägg med recept. Jag fick nämligen ett litet ryck efter besöket hos min svägerska igår som bjöd på ett jättegott bröd. Jag sa att det var gott och hon sa att det var enkelt gjort på vatten, mjöl, lite olja o sirap och morot typ. Jaha, tänkte jag, och idag fick jag för mig att prova. Så jag knådade ihop en deg och gjorde tre limpor och 12 "rosenbröd". Familjen fick smaka på småbröden och jag fick toppbetyg. Därför tänkte jag dela med mig till den som är intresserad.. :)
Så här gjorde jag:
50 gram jäst (blå)
6 dl ljummet vatten
1 msk salt
1 msk sirap (vit)
1 dl olja (tog det jag hade hemma som var rapsolja, finns säkert sån som funkar bättre)
2 st ägg
12 dl vetemjöl special
6 dl vetemjöl (även här av vad jag hade hemma)
ca 2 dl finriven morot
Jag löste upp jästen och blandade alla blöta ingridienser för att sen hälla i allt mjöl. Sen blandade jag till en jämn smet med elvispen (för att jag inte har någon assistent). När det var gjort lät jag degen stå o jäsa i 30 minuter under duk. Sen knådade jag ihop degen lite lätt och fördelade i 4 bitar så jag fick 3 limpor och så det räckte för att fylla min rosenform - 12 bullar. Sen lät jag allt jäsa igen i 30 minuter och efter det så gräddade jag först småbröden i 10 min i mitten av ugnen på 200 grader och sen ställde jag in de 3 limpformarna för gräddning i 25 minuter samma gradtal. Nästa gång ska jag nog bara grädda i 20 minuter.
Limporna har vi inte provat än, men av småbröden har vi endast 2 st kvar redan efter ca 30 minuter efter gräddning.. Grabbarna som är rätt kräsna av sig ville att jag skulle dela med mig av receptet till deras andra föräldrar, så det tolkar jag som ett ganska bra betyg. Dessutom tingade de de 2 kvarvarande bullarna till frukost. Hoppas limporna blev lika bra.
Nästa gång ska jag byta ut hälften av mjölet mot rågsikt eller nå´t o se om det blir bra. Kanske slänga i en liten krydda oxå eller nåt. Blir det bra kommer det ett inlägg igen kanske..
Om ni provar detta, så kanske man kan få en liten kommentar om resultat.. ;)
Här får ni lite bilder att gotta er med så länge.
Lycka till!
Kram
Så här gjorde jag:
50 gram jäst (blå)
6 dl ljummet vatten
1 msk salt
1 msk sirap (vit)
1 dl olja (tog det jag hade hemma som var rapsolja, finns säkert sån som funkar bättre)
2 st ägg
12 dl vetemjöl special
6 dl vetemjöl (även här av vad jag hade hemma)
ca 2 dl finriven morot
Jag löste upp jästen och blandade alla blöta ingridienser för att sen hälla i allt mjöl. Sen blandade jag till en jämn smet med elvispen (för att jag inte har någon assistent). När det var gjort lät jag degen stå o jäsa i 30 minuter under duk. Sen knådade jag ihop degen lite lätt och fördelade i 4 bitar så jag fick 3 limpor och så det räckte för att fylla min rosenform - 12 bullar. Sen lät jag allt jäsa igen i 30 minuter och efter det så gräddade jag först småbröden i 10 min i mitten av ugnen på 200 grader och sen ställde jag in de 3 limpformarna för gräddning i 25 minuter samma gradtal. Nästa gång ska jag nog bara grädda i 20 minuter.
Limporna har vi inte provat än, men av småbröden har vi endast 2 st kvar redan efter ca 30 minuter efter gräddning.. Grabbarna som är rätt kräsna av sig ville att jag skulle dela med mig av receptet till deras andra föräldrar, så det tolkar jag som ett ganska bra betyg. Dessutom tingade de de 2 kvarvarande bullarna till frukost. Hoppas limporna blev lika bra.
Nästa gång ska jag byta ut hälften av mjölet mot rågsikt eller nå´t o se om det blir bra. Kanske slänga i en liten krydda oxå eller nåt. Blir det bra kommer det ett inlägg igen kanske..
Om ni provar detta, så kanske man kan få en liten kommentar om resultat.. ;)
Här får ni lite bilder att gotta er med så länge.
Lycka till!
Kram
tisdag 5 januari 2010
Ett år!
Tänk att det har gått ett år sen du påbörjade din resa ut i denna värld! Du underbara, söta lilla Räka. Och om ca ett halvt dygn ligger du på mitt bröst o tittar in i mina ögon. Jag blev störtkär direkt. Du var helt perfekt o värd all väntan o smärta.
För ett år sen var jag orolig över hur min kärlek skulle räcka till en till. Idag vet inte min kärlek några gränser. Ibland känns det som att mitt hjärta ska brista av all kärlek jag känner när jag ser på dig och din storebror.
Ni är två kontraster, förutom det faktum att ni är av olika kön. Du är lika mörkhårig som han är blond. Han är lika vaniljvit i hyn som du är ljus nougat. Han har blågrå ögon och du har bruna. Det är helt otroligt att ni kommer från mig båda två. Liten delar min bleka hud och Räkan delar mina bruna ögon - fast dina är brunare. Hårfärgen har ni båda tagit era fäders :)
Imorgon fyller du ett år och från det att du föddes har du utvecklats precis som en liten människa ska. När du nu fyller kan du skratta, busa, bli arg, gå, äta, leka, njuta, mysa och lysa upp ett rum som en sol med din enkla existens. Du älskar dina bröder och sörjer varje gång de går ifrån dig. De älskar dig lika mycke tillbaka, och saknar dig när de inte är här.
Vi älskar dig allihop och är lyckliga att få ha dig i vår familj.
Puss o Kram
För ett år sen var jag orolig över hur min kärlek skulle räcka till en till. Idag vet inte min kärlek några gränser. Ibland känns det som att mitt hjärta ska brista av all kärlek jag känner när jag ser på dig och din storebror.
Ni är två kontraster, förutom det faktum att ni är av olika kön. Du är lika mörkhårig som han är blond. Han är lika vaniljvit i hyn som du är ljus nougat. Han har blågrå ögon och du har bruna. Det är helt otroligt att ni kommer från mig båda två. Liten delar min bleka hud och Räkan delar mina bruna ögon - fast dina är brunare. Hårfärgen har ni båda tagit era fäders :)
Imorgon fyller du ett år och från det att du föddes har du utvecklats precis som en liten människa ska. När du nu fyller kan du skratta, busa, bli arg, gå, äta, leka, njuta, mysa och lysa upp ett rum som en sol med din enkla existens. Du älskar dina bröder och sörjer varje gång de går ifrån dig. De älskar dig lika mycke tillbaka, och saknar dig när de inte är här.
Vi älskar dig allihop och är lyckliga att få ha dig i vår familj.
Puss o Kram
fredag 1 januari 2010
Förpubertet...
Jag har som sagt en son som är 8 år, nio om tre månader. Han har under hösten och vintern utvecklat något som jag bara kan beskriva som förpubertet. Hans humör går verkligen i vågor. Man har ingen som hellst aning om var på kurvan han befinner sig förrän man tilltalar honom. Jag kan tala om att detta är inte helt lätt för en mamma att hantera. Och säkerligen är det inte helt lätt för honom heller.
Min sambo påstår att detta beteende är i rakt nedåtgående led från min släkt, och jag förstår INTE ALLS vad han menar... ;)
Ibland är han rätt rolig min sambo och det är tur för honom att även jag har pikar på min humörkurva som visar positivt. För till viss del har han väl rätt. Min son är lik mig på många sätt, och det älskar jag honom för, men väldigt ofta kan det irritera mig något så vansinnigt. Det allra värsta är att min son lyckats snappa upp någonstans på vägen att "så här var mormor en gång, och nu är jag det, så varför ska inte Marcus va så..." Och det har han sagt till mig vid ett par tillfällen och då får jag bita mig hårt i läppen för att inte gapskratta.
Fast åter till "diagnosen" förpubertet. Min son kan den ena stunden vara så supersöt och go som bara han kan o gosas o kramas o tala om att han har världens bästa mamma. Och då smälter jag kan jag säga. Men i nästa andetag kan det formligen spruta eld ur honom o allt man säger är bara sååå feeeel, och "du fattar ju ingenting" och "jag vill inte vara här", och då skär det i mitt hjärta istället. I nästa andetag gråter den stackaren och är helt bedrövad och har ingen aning om varför han är ledsen, men tröstas ska han, ibland. Ibland vill han bara sitta o låta tårarna rinna och tycka synd om sig själv o säger "låt mig va".
Idag hämtade jag min son som varit hos en kompis över natten och allt var frid o fröjd tills vi skulle gå till bilen. Detta var vid 19-tiden ca. På väg till bilen hände något och jag har ingen aning om vad. Men hela resan hem sitter han o småsurar o stirrar stint ut genom fönstret. Jag försöker fråga vad som är fel, men han bara muttrar: "Inget". Väl hemma är han hyffsat glad och busar en stund med lillsyrran och sätter sig sen o äter sin uppvärmda pizza. Efter pizzan får han titta på disneychannel en stund, men efter ca 1 timme ruttnar sambon och säger att nu vill han titta på något annat. Då bryter helvetet ut. Han blir jättesur och går till mig för att få sympati, vilket han inte får. Då har mamma blivit fienden nummer ett och han stormar upp på sitt rum skitförbannad.
Jag andas ut 5 minuter och går sedan efter honom upp på rummet för att ta upp striden, men vad finner jag. Jo, en strålande glad kille som tittar på Mr Bean. Låter honom vara på detta goda humör och sätter mig vid datorn. Ca 30 minuter senare kommer han och är lite så där småledsen och säger att han har en knöl på halsen som gör lite ont o vill sitta i mammas knä. Som en god mor kramar jag honom, känner på hans hals (känner ingenting) och säger att ibland kan det kännas lite öm när man känner efter för mycket, men vi kan hämta en blöt handuk så han kan svalka av halsen och så får han ett glas vatten att dricka.
I skrivande stund har jag en ganska go kille - med en blöt handduk på halsen - som inte riktigt vill sova eftersom han är ledig, men han ligger gärna o tar det lugnt framför tv och Mr Bean. Och nu vill han att mamma ska ligga bredvid honom en stund, så med detta avrundar jag dagens inlägg.
Hur sjutton ska han bli när han är tonåring om han är så´n här nu?! Oboy....
Kram
Min sambo påstår att detta beteende är i rakt nedåtgående led från min släkt, och jag förstår INTE ALLS vad han menar... ;)
Ibland är han rätt rolig min sambo och det är tur för honom att även jag har pikar på min humörkurva som visar positivt. För till viss del har han väl rätt. Min son är lik mig på många sätt, och det älskar jag honom för, men väldigt ofta kan det irritera mig något så vansinnigt. Det allra värsta är att min son lyckats snappa upp någonstans på vägen att "så här var mormor en gång, och nu är jag det, så varför ska inte Marcus va så..." Och det har han sagt till mig vid ett par tillfällen och då får jag bita mig hårt i läppen för att inte gapskratta.
Fast åter till "diagnosen" förpubertet. Min son kan den ena stunden vara så supersöt och go som bara han kan o gosas o kramas o tala om att han har världens bästa mamma. Och då smälter jag kan jag säga. Men i nästa andetag kan det formligen spruta eld ur honom o allt man säger är bara sååå feeeel, och "du fattar ju ingenting" och "jag vill inte vara här", och då skär det i mitt hjärta istället. I nästa andetag gråter den stackaren och är helt bedrövad och har ingen aning om varför han är ledsen, men tröstas ska han, ibland. Ibland vill han bara sitta o låta tårarna rinna och tycka synd om sig själv o säger "låt mig va".
Idag hämtade jag min son som varit hos en kompis över natten och allt var frid o fröjd tills vi skulle gå till bilen. Detta var vid 19-tiden ca. På väg till bilen hände något och jag har ingen aning om vad. Men hela resan hem sitter han o småsurar o stirrar stint ut genom fönstret. Jag försöker fråga vad som är fel, men han bara muttrar: "Inget". Väl hemma är han hyffsat glad och busar en stund med lillsyrran och sätter sig sen o äter sin uppvärmda pizza. Efter pizzan får han titta på disneychannel en stund, men efter ca 1 timme ruttnar sambon och säger att nu vill han titta på något annat. Då bryter helvetet ut. Han blir jättesur och går till mig för att få sympati, vilket han inte får. Då har mamma blivit fienden nummer ett och han stormar upp på sitt rum skitförbannad.
Jag andas ut 5 minuter och går sedan efter honom upp på rummet för att ta upp striden, men vad finner jag. Jo, en strålande glad kille som tittar på Mr Bean. Låter honom vara på detta goda humör och sätter mig vid datorn. Ca 30 minuter senare kommer han och är lite så där småledsen och säger att han har en knöl på halsen som gör lite ont o vill sitta i mammas knä. Som en god mor kramar jag honom, känner på hans hals (känner ingenting) och säger att ibland kan det kännas lite öm när man känner efter för mycket, men vi kan hämta en blöt handuk så han kan svalka av halsen och så får han ett glas vatten att dricka.
I skrivande stund har jag en ganska go kille - med en blöt handduk på halsen - som inte riktigt vill sova eftersom han är ledig, men han ligger gärna o tar det lugnt framför tv och Mr Bean. Och nu vill han att mamma ska ligga bredvid honom en stund, så med detta avrundar jag dagens inlägg.
Hur sjutton ska han bli när han är tonåring om han är så´n här nu?! Oboy....
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)