Jag har som sagt en son som är 8 år, nio om tre månader. Han har under hösten och vintern utvecklat något som jag bara kan beskriva som förpubertet. Hans humör går verkligen i vågor. Man har ingen som hellst aning om var på kurvan han befinner sig förrän man tilltalar honom. Jag kan tala om att detta är inte helt lätt för en mamma att hantera. Och säkerligen är det inte helt lätt för honom heller.
Min sambo påstår att detta beteende är i rakt nedåtgående led från min släkt, och jag förstår INTE ALLS vad han menar... ;)
Ibland är han rätt rolig min sambo och det är tur för honom att även jag har pikar på min humörkurva som visar positivt. För till viss del har han väl rätt. Min son är lik mig på många sätt, och det älskar jag honom för, men väldigt ofta kan det irritera mig något så vansinnigt. Det allra värsta är att min son lyckats snappa upp någonstans på vägen att "så här var mormor en gång, och nu är jag det, så varför ska inte Marcus va så..." Och det har han sagt till mig vid ett par tillfällen och då får jag bita mig hårt i läppen för att inte gapskratta.
Fast åter till "diagnosen" förpubertet. Min son kan den ena stunden vara så supersöt och go som bara han kan o gosas o kramas o tala om att han har världens bästa mamma. Och då smälter jag kan jag säga. Men i nästa andetag kan det formligen spruta eld ur honom o allt man säger är bara sååå feeeel, och "du fattar ju ingenting" och "jag vill inte vara här", och då skär det i mitt hjärta istället. I nästa andetag gråter den stackaren och är helt bedrövad och har ingen aning om varför han är ledsen, men tröstas ska han, ibland. Ibland vill han bara sitta o låta tårarna rinna och tycka synd om sig själv o säger "låt mig va".
Idag hämtade jag min son som varit hos en kompis över natten och allt var frid o fröjd tills vi skulle gå till bilen. Detta var vid 19-tiden ca. På väg till bilen hände något och jag har ingen aning om vad. Men hela resan hem sitter han o småsurar o stirrar stint ut genom fönstret. Jag försöker fråga vad som är fel, men han bara muttrar: "Inget". Väl hemma är han hyffsat glad och busar en stund med lillsyrran och sätter sig sen o äter sin uppvärmda pizza. Efter pizzan får han titta på disneychannel en stund, men efter ca 1 timme ruttnar sambon och säger att nu vill han titta på något annat. Då bryter helvetet ut. Han blir jättesur och går till mig för att få sympati, vilket han inte får. Då har mamma blivit fienden nummer ett och han stormar upp på sitt rum skitförbannad.
Jag andas ut 5 minuter och går sedan efter honom upp på rummet för att ta upp striden, men vad finner jag. Jo, en strålande glad kille som tittar på Mr Bean. Låter honom vara på detta goda humör och sätter mig vid datorn. Ca 30 minuter senare kommer han och är lite så där småledsen och säger att han har en knöl på halsen som gör lite ont o vill sitta i mammas knä. Som en god mor kramar jag honom, känner på hans hals (känner ingenting) och säger att ibland kan det kännas lite öm när man känner efter för mycket, men vi kan hämta en blöt handuk så han kan svalka av halsen och så får han ett glas vatten att dricka.
I skrivande stund har jag en ganska go kille - med en blöt handduk på halsen - som inte riktigt vill sova eftersom han är ledig, men han ligger gärna o tar det lugnt framför tv och Mr Bean. Och nu vill han att mamma ska ligga bredvid honom en stund, så med detta avrundar jag dagens inlägg.
Hur sjutton ska han bli när han är tonåring om han är så´n här nu?! Oboy....
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar