Stackars Räka

Sitter här och har ett litet "brejk" från Räkan en stund. Hon ligger nämligen o sover för tillfället.

Jag tycker så synd om henne jst nu. Hon har haft en ögoninfektion i en vecka, som verkar vara på upphällningen äntligen. Men så igår, vaknade vi av att hon var lite varm och började småhosta. Allt eftersom dagen gick blev hon snorigare och gnälligare och när väl natten kom hade hon utvecklat en hög feber. Så denna natt som varit har jag sovit ca 2 timmar. Hon somnade för att strax efter vakna igen av att hon hostade eller att näsan var täppt eller för att hon frossade av febern. Och så höll det på hela natten. Till slut på morgonkvisten när sambo åkt till jobbet och storebror gått till skolan, kunde jag lägga Räkan bredvid mig i sängen och då kunde hon sova, om än lite oroligt. Så då skrapade vi ihop ett par timmars orolig sömn till.

Nu har hon varit vaken ett par timmar, knappt. Men spenderat den tiden till 98% i mitt knä, för att sen somna i famnen igen. Jag la ner henne i sängen och hon har nu sovit i lite drygt 1 timme. Och egentligen borde jag sova jag med, men dum som jag är vill jag ha den här tiden när det är lite lugn och ro och jag får vara för mig själv en stund. Och det är lika mycket värt för mig som att få sömnen.

Snart vaknar hon igen, och då hoppas jag att hon är lite piggare. Jag önskar så att hon ska bli frisk igen så vi kan gå ut o gå och träffa kompisar o leka. För jag tror att både hon och jag börjar lida av lappsjuka nu efter en veckas vistelse inomhus. Men vad gör man när man är sjuk...

Kram

Jaha...

Ja, vad trodde jag egentligen.. Att budskapet skulle nå fram? Nä, det gjorde jag nog innerst inne inte, men hoppet är det sista som dör, som mamma säger. Min systers respons på mitt mail iförrgår var:
"Har läst ditt brev.
Det jag menade med att jag inte vill ha något av dig är att jag inte förväntar mig något eller för den delen inte heller har några krav.
Kan tyvärr inte leva upp till dina krav".

Detta svar är nog faktiskt rent av lite typiskt henne. Hon får det att låta som att hon är ett oskyldigt offer som är "bättre" än mig och att jag är en riktig "bad guy". För en utomstående kan jag verka väldigt hård nu, men de som vet, vet att jag inte är sådan. Det är bara det att jag måste tänka på mig själv och mina barn nu. Jag mår helt enkelt inte alls bra när syrran beter sig som hon har gjort under alla dessa år. Och det är precis som jag tidigare skrivit ännu tydligare efter detta uppehåll att hon har kostat så otroligt mycket energi. Jag har inte råd att lägga den energin på henne. Jag har nog med mina egna tomtar på loftet..

Så som jag skrev i det senaste mailet till henne: Jag får leva med mitt beslut, sörja lite då och då, men på det stora hela gå vidare med mitt liv utan henne och tyvärr hennes barn som det ser ut just nu, då de inte vågar ha kontakt med mig pga av syrran. Och för att citera några av mina idoler: It´s "SAD BUT TRUE"...

Men som mamma säger, igen ;) Hoppet är det sista som dör, och jag antar att denna story inte är slut än.

Kram

Hon lever

Idag fick jag ett livstecken från min syster! Jag tänker vara lat och helt enkelt kopiera hennes text och mitt svar..

Från henne:
Hej. Jag tänker inte anklaga någon, skylla på någon annan än mig själv för att det är som det är. Jag skulle kunna säga en hel del,men tänker inte göra det. Det jag kommit fram till är att det minsta jag kan göra är att säga förlåt för allt det jag utsatt dig för under årens lopp, så förlåt för allt. Jag vill fortfarande inte ha något av dig ville bara säga förlåt.

Mitt svar:
Hej.
Ursäkten är mottagen, även om det egentligen inte är en ursäkt jag vill ha. Men menar du allvar med ditt förlåt, är du förlåten.

Jag förstår att du har massor att säga oss också. Jag skulle absolut inte vilja påstå att jag ens är i närheten av att vara perfekt, och med det menar jag att jag vet att jag har mina fel och brister jag med. De flesta är jag medveten om, men det finns säkert sådana som jag inte har en aning om att jag besitter.

Det jag ville ha sagt med mitt brev var att jag inte längre vill acceptera det beteende som vi alla (faktiskt) har lagt oss till med och låta allt fortgå i denna negativa spiral. Jag ville ha ett slut på det och väcka oss alla ur vår sömn, eller rycka undan skygglapparna, eller vad man nu vill kalla det. För gör vi ingenting, kan ingenting bli bättre.

Jag har ingen aning om ifall du har tagit till dig av något av det jag skrev eller inte och det är fortfarande helt upp till dig vad du vill göra. Men, jag anser fortfarande att du skulle må bra av att träffa någon professionell och börja bearbeta ditt beteende. Om du inte anser det själv, har vi fortfarande ingen framtid ihop, utan jag kommer att respektera dig och ditt val för vad det är, men lämna dig och de dina ifred. För det mår jag bäst av.

Men du ska också veta att jag absolut inte går oberörd ur detta. Jag tycker att det är tragiskt att det gått så långt som det gjort och att vi har det som vi har det. Det är lika tragiskt om vi inte har en framtid ihop, men jag får lära mig att leva med det helt enkelt. Jag sörjer att jag inte längre har min syster att prata med, för vi har haft väldigt många bra stunder också. Men det är lättare att ta det beslutet och sörja och sen gå vidare än att gå och vara på spänn så mycket som jag har varit genom åren. Det har blivit ännu tydligare under denna tid som redan gått.

Jag säger även jag förlåt, förlåt för att jag inte sagt ifrån tidigare.

H. "jag"

Ps. Jag lär väl aldrig få veta om du läst detta eller ej, eftersom du tidigare meddelat att du ska deleta allt du får från mig utan att läsa. Men det framgår inte helt tydligt om det var att du inte ville ha något svar på ditt mail eller vad det var du inte ville ha av mig, så du får ett svar även om det troligtvis åker i bingen. Ds.
_______________________________________________

Ska bli spännande att se vad som händer efter detta, OM något händer. Det är ju som sagt inte ens säkert att hon läser detta..

Kram

Han är hemma!

Idag kom min lilla stora älskling hem igen efter en resa till Thailand med sin far. De har varit borta i drygt 2 veckor och jag har saknat Liten otroligt mycket.

Även om man är "van" att vara ifrån sitt barn pga att man har delad vårdnad så som vi har, och han är hos sin pappa varannan vecka, så vänjer jag mig aldrig från avbrotten när de reser iväg. Jag är jätteglad för Litens skull att han får se och uppleva en massa saker, men samtidigt är jag som mamma helt förstörd av oro och ångest när han inte är på tryggt avstånd - typ max 1 mil ifrån mig.. ;)

Dessvärre verkar det som att denna åkomma hos mig som mamma blir värre och värre för varje gång han reser iväg. Så hur i hela fridens namn ska det gå för mig den dagen han bestämmer sig för att flytta hemifrån?! Och tänk, gubevars, om han vill flytta långt bort, eller plugga utomlands eller rent av flytta utomlands! Det skulle nog ta knäcken på mig.

Jag måste nog börja spara för egen räkning så jag har råd att "följa efter" med jämna mellanrum när den dagen kommer. Kalla mig hönsmamma, men han är min älskling. Och ja, samma kommer att gälla för Räkan. Herrejösses!

Kramar krampaktigt på min son nästan hela tiden sen han kom innanför dörren klockan 09:10. Han får en liten paus just nu, men jag ska snart ner igen... =)

Kram

Jobbångest

Jag har börjat att få ordentlig jobbångest. Jag gick hem i mitten av november -08 och ska va hemma till augusti typ, men trotts den långa tiden hemma längtar jag inte tillbaka till jobbet. Är jag konstig? Alla som jag pratar med längtar tillbaka till jobbet förr eller senare, men som längst har jobbångesten hållit sig i max ett år innan de längtar tillbaka. Men jag har ingen längtan till jobbet...

Dessutom vet jag inte vad jag vill göra ens när jag kommer tillbaka. Phuh! I och med att jag varit hemma mer än ett år är jag inte garanterad att få tillbaka just den tjänst jag hade när jag gick hem. Men det gör inte så mycke, för jag är inte säker på att det är det jag vill hålla på med. Tankarna far som värsta flipperspelet just nu.

Jag måste ju tillbaka till jobbet, har inget val, eftersom vi inte är miljonärer eller dylikt. Men vad vill jag göra? Är det det här som kallas livskris? Att inte veta på vilket ben man skall stå, typ. Det ända jag igentligen vet är att jag inte är någon karriärsmänniska.. Eller så kan man kalla det att min karriär är att helt enkelt ha ett jobb jag trivs med, att jag får in tillräckligt med pengar för att kunna leva ett drägligt liv med min familj och att ha ork att umgås o vara en bra familjemedlem, vän och medmänniska.

Vad är rätt jobb för mig? Tankarna fortsätter att snurra...

Kram