Ojojoj, frågan är om jag överhuvudtaget ska ha en blogg.. Troligtvis inte, men vad tusan. Nu är den här och vill man läsa, fine by me..

Just nu lever lit vet. Sen senaste inlägget har jag separerat och flyttat till egen lägenhet. En hyres, men fy fan vilken fin. Hade tur som en tok och fick erbjudande i området som jag vill bo i och hade tom första tjing på den. Dock en 2:a, men det finns inga dumma place, bara dumma lösningar och givetvis fixade jag detta med smarta möbler och planering.

Nu bor vi i min 2:a med underbar utsikt över vattnet och nära till allt vi behöver och jag har plats kvar att fylla i mina skåp om jag vill. Visst saknar jag mitt fina nyrenoverade badrum i huset, men det var ju just det enda jag saknade..

Sitter här en tisdag kväll sista veckan på semestern och dricker ett (par) glas vin för mig själv.. Varning, jag vet, men det är så vansinnigt sällan jag dricker så jag tror inte jag är alkolist.. Mår förbannat oförskämt bra i mitt eget sällskap. Har bjudit in vänner, som ser ut att komma och lyssnar på god musik. Kan det bli bättre?!

Till alla som är i ett förhållande och funderar på om man ska våga ta steget: sitter du och irriterar dig på småsaker? Är du helhjärtat "commited" till ditt förhållande? Om inte.. Ta steget och flyg på dina egna vingar. Det går, du kan, du orkar, du mår bättre..
Visst, det är andra gången för mig - känns väl inte helt ok - men jo, jag är helnöjd med mitt val. Jag var inte commited i mitt senaste förhållande. Tråkigt, men sant och jag hade ju gjort detta en gång inna så jag visste vad som väntade. Visst, nu är jag en sån där "mamma till 2 med 2 pappor".. Snyggt i statistiken, not. Men vem fan bryr sig. Jag mår bra, och då mår barnen bra. Hade jag stannat hade inte bara ena barnet mått dåligt utan båda..

Livet leker, och jag klarar mig fan så bra på egen hand :)

Kram